Det var en gång en sexårig flicka vid namn Mia som bodde i en mysig liten stad belägen i en dal. Mia hade stora bruna ögon som glittrade av nyfikenhet och långt vågigt hår som hennes mamma flätade varje kväll innan sänggåendet. Mia älskade läggdags. För henne var det inte bara en tid för att sova, utan en tid för drömmar där hennes fantasi kunde ta henne till magiska platser och låta henne möta underbara figurer.
Varje kväll innan läggdags satt Mia vid sitt fönster och tittade upp på stjärnorna. Hon älskade hur de glittrade som små diamanter utspridda över himlen. "Sover stjärnorna någonsin, mamma?" frågade Mia en kväll när hennes mamma la henne i säng.
Hennes mamma log och kysste hennes panna. "Nej, sötnos. Stjärnorna vakar över oss hela natten. De är som små väktare som ser till att vi får söta drömmar."
Mia log åt tanken och somnade, hållandes sin favoritgosedjur, BunBun. Men en kväll hände något ovanligt. När Mia låg i sängen och stirrade på stjärnorna, märkte hon att en av dem blinkade och bleknade. Sedan en annan. Och en till. Snart hade flera stjärnor på natthimlen slutat glittra.
"Mamma!" ropade Mia och sprang till sin mamma. "Stjärnorna släcks!"
Hennes mamma tittade ut genom fönstret men såg inget ovanligt. "Stjärnorna ser bra ut för mig, älskling. Kanske behöver du bara få lite vila."
Mia rynkade på pannan. Hon var säker på att något var fel. Den natten, medan hon låg i sängen och undrade över stjärnorna, fylldes hennes rum av ett mjukt ljus. Förvånad satte sig Mia upp och såg en liten, lysande figur stå vid foten av hennes säng. Den var ungefär stor som en fågel, med skimrande vingar och en krona gjord av stjärnljus.
"Hej, Mia," sa figuren med en röst så mjuk som en viskning. "Jag är Astra, en budbärare från stjärnorna."
Mias ögon vidgade sig. "En budbärare från stjärnorna? Varför är du här?"
Astra flaxade med sina vingar och lämnade gnistrande spår av ljus i luften. "Stjärnorna bleknar eftersom Drömfångaren har försvunnit. Drömfångaren är ett magiskt nät som samlar alla lyckliga drömmar i världen och skickar dem till stjärnorna. Utan det kan stjärnorna inte lysa klart."
Mia höll fast vid BunBun tätt. "Det är förfärligt! Kan du inte hitta den?"
Astra skakade sitt lilla huvud. "Jag är för liten för att söka i världen ensam. Men jag kom till dig eftersom jag har sett dig från stjärnorna, och jag vet att du har ett snällt och modigt hjärta. Vill du hjälpa mig att hitta Drömfångaren?"
Mia nickade utan att tveka. "Självklart! Men var börjar vi?"
Astra log. "Håll fast vid mig, så tar jag dig till Drömriket. Det är där Drömfångaren sågs senast."
Mia klättrade ur sängen, fortfarande hållande i BunBun, och räckte ut sin hand. Astra rörde vid den försiktigt, och på ett ögonblick försvann Mias rum. Hon fann sig svävande i en magisk värld fylld med virvlande färger, som en gigantisk målning i rörelse. Luften doftade sött av blommor och honung, och små gnistor svävade runt henne.
Mia skakade av tanken. "Hur hittar vi Drömfångaren?"
"Vi behöver fråga Drömmarnas Väktare," sa Astra. "De är visa varelser som skyddar detta rike."
Astra ledde Mia till en glänsande gyllene bro som verkade sväva i luften. På andra sidan bron fanns ett skimrande palats av ljus. Inuti mötte de Drömmarnas Väktare, en grupp av snälla, glödande varelser som såg ut som de var gjorda av moln och stjärnor.
"Välkommen, Mia," sa en av Väktarna med en vänlig röst. "Astra berättade att du skulle komma. Vi är tacksamma för din hjälp."
"Vet ni var Drömfångaren är?" frågade Mia.
Väktaren skakade sitt huvud. "Vi vet inte. Men vi vet att den togs av Skuggvävaren, en varelse som lever i Viskningsgrottan. Ni måste gå dit för att hämta tillbaka den. Men akta er, Skuggvävaren kommer inte att ge den lätt."
Mia kände sig lite nervös, men hon nickade. "Jag ska göra det. Stjärnorna behöver sitt ljus tillbaka."
Väktarna gav Mia en liten, glödande stjärna. "Detta kommer att vägleda dig och hålla dig säker. Tro på dig själv, så kommer du att lyckas."
Med Astra vid sin sida påbörjade Mia sin resa till Viskningsgrottan. Stigen var slingrande och fylld med märkliga synintryck. Hon passerade floder av flytande silver, fält av blommor som sjöng mjukt, och träd som glittrade som kristall. Men ju närmare hon kom till grottan, desto kallare blev luften, och färgerna omkring henne bleknade.
Slutligen nådde Mia och Astra ingången till Viskningsgrottan. Det var mörkt och kusligt, med främmande ljud som ekade från insidan. Mia höll den glödande stjärnan tätt och tog ett djupt andetag. "Jag är redo," sa hon.
Inuti grottan verkade skuggor dansa på väggarna, och viskningar fyllde luften. "Vem går in i min grotta?" väste en djup röst.
"Jag är Mia," sa hon, med en röst som var stadig trots sin rädsla. "Jag har kommit för att ta tillbaka Drömfångaren."
Från mörkret steg Skuggvävaren fram. Det var en lång, skuggig figur med glödande röda ögon. "Drömfångaren tillhör mig nu," sa det. "Utan den kommer det inte att finnas några drömmar, bara skuggor."
"Men drömmar är för alla," sa Mia bestämt. "De ger hopp och lycka. Du kan inte behålla dem alla för dig själv."
Skuggvävaren skrattade. "Och vad ska du göra för att stoppa mig, lilla flicka?"
Mia tittade på Astra, som nickade uppmuntrande. Hon räckte ut den glödande stjärnan som Väktarna hade gett henne. "Jag tror på drömmarnas kraft," sa hon. "Och jag tror på vänlighet och mod."
Stjärnan i hennes hand började lysa starkare och starkare, och fyllde grottan med ljus. Skuggorna drog sig tillbaka, och Skuggvävaren väste. "Stopp! Ljuset är för starkt!"
"Släpp Drömfångaren!" befallde Mia.
Med ett sista hysande drog sig Skuggvävaren tillbaka in i mörkret, och lämnade efter sig ett glödande nät som skimrade som en miljon små regnbågar. Mia plockade upp det försiktigt. "Vi gjorde det!" sa hon och log mot Astra.
"Du var fantastisk, Mia," sa Astra och fladdrade av lycka. "Nu ska vi återlämna detta till stjärnorna."
Astra ledde Mia tillbaka till Drömriket, där Drömmarnas Väktare väntade. Mia gav dem Drömfångaren, och de placerade den tillbaka på sin rätta plats i himlen. Omedelbart försvann de mörka molnen, och stjärnorna började åter glittra klart.
"Stjärnorna lyser igen!" sa Mia, hennes hjärta fullt av glädje.
"Tack vare dig," sa Väktarna. "Du har påmint oss alla om vikten av mod och hopp."
Mia kände en varm glöd i sitt bröst när Astra rörde vid hennes hand. "Det är dags att gå hem," sa Astra. "Men kom ihåg, stjärnorna kommer alltid att vaka över dig."
I ett ögonblick var Mia tillbaka i sin säng, det mjuka ljuset från stjärnorna sken genom hennes fönster. Hon tittade på BunBun och log. "Vilket magiskt äventyr," viskade hon.
Den natten sov Mia djupt och drömde om glittrande stjärnor, magiska riken och kraften av vänlighet. Och från och med då, varje gång hon tittade på natthimlen, kom hon ihåg att även den minsta personen kan göra en stor skillnad.
Slutet.
