Det var en gång en liten by omgiven av kullar och floder, där en nyfiken sexårig flicka vid namn Abby bodde. Hon hade ljusblå ögon och gyllene hår som alltid verkade vara trassligt efter hennes oändliga äventyr utomhus. Abby älskade berättelser om magi, och hennes mormor berättade ofta godnattsagor om en plats som kallades Smaragdskogen. Det sades att skogen var levande med magiska träd som viskade, bäckar som sjöng och varelser som kunde prata med dig om du hade ett vänligt hjärta.
Mormor," brukade Abby fråga, tror du att magi är verklig?"
Hennes mormor log mysteriskt och svarade, Magi finns överallt omkring oss, Abby. Du måste bara tro på den för att se den."
Abby älskade idén om magi men hade aldrig sett den själv. Hon vandrade ofta nära kanten av Smaragdskogen, hoppades få en skymt av något magiskt. Hennes mamma var alltidnade, Gå inte för långt, Abby. Skogen kan vara mystisk och snårig."
En solig morgon bestämde sig Abby för att hon var redo för ett äventyr. Hon packade sin lilla ryggsäck med ett äpple, en flaska vatten och sin favoritskiva, där hon gillade att rita bilder och skriva ner sina upptäckter. Jag ska hitta magi idag," sa hon till sin katt, Whiskers, som jamade lattersvar.
När hon gick mot kanten av skogen, märkte Abby hur fridfullt allt kändes. Fåglarna kvittrade, solen värmde hennes ansikte och vinden dansade genom de höga träden. Hon tog ett djupt andetag och steg in i Smaragdskogen. I det ögonblicket kändes det som att hon steg in i en annan värld. Luften luktade sötare, färgerna omkring henne verkade klarare, och allt var underligt tyst, som om skogen höll andan.
Hallå?" ropade Abby, halvt önskande att någon eller något skulle svara.
Till hennes överraskning hörde hon en röst. En mjuk, musikalisk röst som verkade komma från överallt och ingenstans samtidigt. Vem vågar beträda Smaragdskogen?"
Abby vände sig om, med stora ögon. Jag är Abby," sa hon nervöst. Jag utforskar bara."
Från bakom ett träd steg en liten varelse fram. Den var olik allt Abby någonsin sett. Den var ungefär storleken av en kanin, med mjuk, grön päls och små gyllene vingar. Dess ögon gnistrade som daggdroppar i morgonsolen. Jag är Lumio, en beskyddare av Smaragdskogen," sa varelsen. Varför har du kommit hit, lilla människa?"
Abby kände att hennes blyghet smälte bort när nyfikenheten tog över. Jag ville se om magi är verklig. Min mormor säger att den finns omkring oss, men jag har aldrig sett den tidigare."
Lumio studerade henne en stund, sedan log den. Magi är mycket verklig, lilla vän. Men det är inget du enkelt kan se. Magi är något du känner och delar. Den bor i vänlighet, mod och underverkan." Lumio fladdrade med sina små vingar och tillade, Och idag behöver skogen din hjälp."
Min hjälp?" frågade Abby förvånat. Vad kan jag göra?"
Lumios uppsyn blev allvarlig. Skogens hjärta, en magisk kristall som håller skogen vid liv, har stulits. Utan den kommer träden sluta viska, bäckarna sluta sjunga och magin i Smaragdskogen kommer att blekna för alltid."
Abbys hjärta värkte av tanken att en så vacker plats skulle förlora sin magi. Vem tog den? Och hur kan jag hjälpa?"
En skuggfigur," förklarade Lumio, någon som ville använda magin för sig själv. De tog Skogens hjärta till Viskningsgrottan, längst på andra sidan skogen. Det är en farlig resa, men jag tror att du har modet att ta tillbaka den."
Abby tvekade inte. Jag ska göra det! Visa mig vägen."
Lumios vingar fladdrade av spänning. Följ mig," sa den lilla varelsen och ledde Abby djupare in i skogen.
När de gick, märkte Abby hur levande skogen verkade. Träden svajade som om de hälsade henne, och solljuset silade genom bladen i gyllene strömmar. Hon trodde till och med att hon hörde en mjuk fnissning från en bäck som bubblade i närheten.
Deras första utmaning kom när de nådde en bred flod utan någon bro i sikte. Hur ska vi ta oss över?" frågade Abby.
Lumio pekade på en familj skilpadder som solbade på en sten. Fråga dem om hjälp. Magi svarar ofta på vänlighet."
Abby knäböjde och sa försiktigt, Hej, skilpadder. Kan ni hjälpa oss att korsa floden?"
Den största skilpaddan öppnade ett öga och såg på henne. Varför ska vi hjälpa dig, lilla tjej?"
Abby tänkte ett ögonblick, sedan log hon. För att vi är på ett uppdrag för att rädda skogen. Om vi tar tillbaka Skogens hjärta, kommer det att hjälpa alla varelser i skogen, inklusive er."
Skilpadderna verkade överväga detta, sedan nickade de. Klättra upp på våra ryggar," sa den största. Vi kommer att bära er över."
Ett efter ett steg Abby och Lumio upp på skilpaddernas skal, och de flöt försiktigt över floden. Tack!" ropade Abby när de nådde den andra sidan.
Vänlighet är nyckeln till magi," påminde Lumio henne med ett leende.
Deras resa fortsatte, och snart ställdes de inför en annan utmaning. En tjock vägg av torniga buskar blockerade deras väg. Vi kan inte ta oss igenom detta," sa Abby och såg på de skarpa törnen.
Lumio pekade på en liten fågel som satt på en närliggande gren. Fråga fågeln om hjälp."
Abby närmade sig fågeln, som tittade på henne nyfiket. Hej, lilla fågel," sa Abby. Vi försöker rädda skogen, men vi kan inte komma förbi dessa törnen. Kan du hjälpa oss?"
Fågeln lutade på huvudet. Varför ska jag hjälpa dig?"
För att Skogens hjärta tillhör alla," sa Abby. Om vi tar tillbaka det, kommer skogen att förbli magisk och vacker för dig och alla andra varelser."
Fågeln kvittrade glatt. Mycket bra." Den flög upp i luften och började plocka små grenar från de torniga buskarna, och skapade en smal väg för dem att gå igenom. Lycka till på er resa," sa fågeln när de passerade.
Tack!" ropade Abby och kände sig än mer beslutsam.
Slutligen, efter vad som kändes som timmar, nådde de Viskningsgrottan. Ingången var mörk och hotfull, med vinrankor som hängde ner som gardiner. Detta är det," sa Lumio. Skogens hjärta finns inuti. Men var försiktig, den skuggiga figuren kan fortfarande vara här."
Abby tog ett djupt andetag. Jag är redo."
De gick in i grottan, som var svagt belyst av glödande kristaller inbäddade i väggarna. Luften var sval och tung, och ljudet av deras steg ekade runt dem. I mitten av grottan, på ett podium, stod Skogens hjärta. Det var en glödande, grön kristall som pulserade med ett mjukt, magiskt ljus.
Men bredvid podium stod en lång, mörk figur inlindad i skuggor. Vem vågar gå in i min grotta?" morrade den.
Jag gör," sa Abby och försökte hålla sin röst stabil. Jag har kommit för att ta tillbaka Skogens hjärta. Det tillhör inte dig."
Figuren skrattade, ett kallt, ihåligt ljud. Varför skulle jag ge tillbaka det? Med den här kristallen kan jag kontrollera skogens magi."
Men magi handlar inte om kontroll," sa Abby. Det handlar om att dela och bry sig om andra. Om du behåller Skogens hjärta för dig själv kommer skogen att dö, och dess magi försvinna för alltid."
Figuren tvekade, dess skuggiga form fladdrade. Varför bryr du dig så mycket om skogen?" frågade den.
För att den är vacker och levande," sa Abby. Den ger oss luft att andas, skugga att vila under och underverk att njuta av. Magi är en gåva som är avsedd för alla, inte bara en person."
Under en lång stund var figuren tyst. Sedan, långsamt, flyttade den sig åt sidan. Ta den," sa den tyst. Jag insåg inte att jag orsakade skada."
Abby närmade sig podium och plockade upp Skogens hjärta. Dess varma glöd fyllde henne med hopp och glädje. Tack," sa hon till figuren. Du gör rätt sak."
När de lämnade grottan verkade skogen bli levande med ljus och ljud. Träden viskade sitt tack, bäckarna sjöng glädjefullt, och luften gnistrade av magi. Abby placerade Skogens hjärta tillbaka på sin rätta plats, en urgröpning i stammen av det högsta trädet i skogen. I det ögonblicket lyste hela skogen upp, och en känsla av fred svepte över allt.
Tack, Abby," sa Lumio, hans gyllene vingar fladdrade lyckligt. Du har räddat Smaragdskogen."
Abby log. Jag kunde inte ha gjort det utan allas hjälp."
När hon återvände hem, blinkade stjärnorna på natthimlen, och skogen glödde mjukt i fjärran. Abby klättrade upp i sängen, kramade Whiskers och log. Hon hade funnit magi, trots allt inte i besvärjelser eller elixir, utan i vänlighet, mod och skönheten i världen omkring henne.
Och från den natten förblev Smaragdskogen levande med magi, och påminde alla om att den största magin av alla är den magi vi delar.
Slutet.
