Det var en gång en liten by som låg mellan böljande kullar och en glittrande sjö, där bodde en liten flicka som hette Stella. Stella var sex år gammal och hade den mest livliga fantasin som någon någonsin hade sett. Hon älskade att lyssna på godnattberättelser och drömde ofta om magiska äventyr. Hennes favoritdel av dagen var när hennes mamma kröp ner med henne, kysste henne godnatt och viskade "Söta drömmar, min lilla stjärna."
Stellas rum var dekorerat med självlysande stjärnor i taket, en mjuk månformad lampa på hennes nattduksbord och hennes favoritgosedjur, Mr. Cuddle, som alltid var vid hennes sida. Varje natt undrade hon över stjärnorna på himlen. "Blir de någonsin trötta?" frågade hon sin mamma en kväll. Hennes mamma log och sa "Stjärnorna lyser för att lysa upp våra drömmar. De vilar aldrig riktigt, men kanske, bara kanske, kommer du att få reda på det en dag."
Den natten kunde Stella inte sova. Stjärnorna utanför hennes fönster verkade glimma starkare än vanligt, som om de kallade på henne. Hon kramade Mr. Cuddle hårt och viskade "Jag önskar att jag kunde prata med stjärnorna. Jag skulle berätta för dem hur tacksam jag är för deras ljus."
Som om det var magi, fylldes hennes rum av ett mjukt, självlysande ljus. Stella satte sig upp, hennes ögon stora av förundran. Framför henne stod en liten figur, en stjärna, men inte vilken stjärna som helst. Det var en levande, skimrande stjärna med små armar, ben och ett självlysande leende. "Hej, Stella," sa stjärnan med en mjuk röst. "Mitt namn är Lumina. Jag hörde din önskan."
Stella utbrast "Du kan prata? Är du verkligen en stjärna?"
Lumina skrattade, hennes ljus fladdrade som ett stearinljus. "Ja, jag är en stjärna, och jag behöver din hjälp. Du förstår, vi stjärnor känner oss väldigt sömniga ikväll och kan inte lysa så starkt som vi borde. Om vi inte lyser, kan drömmarna för alla barn i världen blekna bort."
Stellas hjärta hoppade över ett slag. "Det låter fruktansvärt! Men hur kan jag hjälpa till?"
Stella såg på Mr. Cuddle, som verkade nicka instämmande. "Okej, jag gör det! Låt oss gå och hitta Drömstoftet."
Lumina log stort och sträckte ut sin självlysande hand. "Håll i mig, så reser vi till Skyland tillsammans."
Stella tog Luminas hand, och på en sekund svävade de genom nattens himmel. Bygden nedanför blev mindre och mindre tills den såg ut som en liten klunga av ljus. Stjärnorna ovan verkade så nära, att Stella trodde att hon kunde sträcka ut handen och röra dem. Luften var sval och luktade svagt av lavendel, som om natten själv tröstade henne.
Snart kom de fram till Drömmarnas Skyland, ett magiskt rike fyllt med svävande öar av moln. Varje ö glittrade i mjuka pastellfärger, rosa, blå och guld. Stjärnorna som bodde där blinkade svagt, deras ljus var dimmare än vanligt. De vinkade svagt till Stella och Lumina när de passerade.
"Drömstoftet är gömt på tre öar," förklarade Lumina. "Varje ö har en utmaning, men jag vet att du kan klara det."
Den första ön de landade på kallades Lullabyön. Luften var fylld med mjuka melodier, som hundra speldosor som spelade samtidigt. I centrum av ön stod ett träd med silverlöv, och hängande från dess grenar var små, självlysande påsar med Drömstoft.
"För att samla Drömstoftet här måste du sjunga en vaggvisa," sa Lumina. "Men den måste komma från ditt hjärta."
Stella tänkte en stund. Hon kom ihåg vaggvisan som hennes mamma alltid sjöng för henne innan sänggåendet. Hon stängde ögonen och började sjunga mjukt
"Blinka, blinka, lilla stjärna,
Hur jag undrar vad du är.
Uppe ovanför världen så hög,
Som en diamant på himlen."
När hon sjöng började silverlöven på trädet att glittra, och en av de självlysande påsarna svävade ner i hennes händer. "Du klarade det!" hejade Lumina. Stella log, kände sig stolt över sig själv.
De lämnade Lullabyön och reste till den andra ön, kallad Drömmarnas ö. Denna ö var fylld med svävande bubblor, var och en innehöll en liten, färgglad scen en flicka som red på en enhörning, en annan som flög med fjärilar och en annan som utforskade en godisfylld skog.
"För att samla Drömstoftet här," sa Lumina, "måste du välja den mest värdefulla drömmen och lova att skydda den."
Stella tittade på alla bubblor och såg en som fick hennes hjärta att smälta. Inuti var en dröm om en liten flicka som lekte med sin familj i en solig äng, skrattande och lycklig. Stella rörde vid bubblan försiktigt och sa "Jag lovar att skydda denna dröm, så att den aldrig bleknar."
Bubblan lyste starkt, och en annan påse med Drömstoft dök upp i hennes händer. Lumina strålade av glädje. "Du är fantastisk, Stella!"
Slutligen nådde de den tredje ön, Skuggornas ö. Denna ö var mörkare och tystare än de andra, och Stella kände sig lite nervös. "Varför är det så mörkt här?" frågade hon.
"Detta är dit bortglömda drömmar går," förklarade Lumina. "För att samla Drömstoftet här måste du möta dina rädslor."
Stella tog ett djupt andetag och steg fram. Plötsligt dök en skuggfigur upp, hög och hotfull. Den var inte skrämmande som ett monster, men den påminde Stella om de gånger hon kände sig ensam eller osäker. Hon kände en klump i halsen men kom ihåg sin mammas ord "Du är aldrig verkligen ensam kärleken i ditt hjärta kommer alltid att vägleda dig."
"Jag är inte rädd för dig," sa Stella bestämt, och höll Mr. Cuddle tätt. "Jag vet att jag är modig, och jag är här för att hjälpa stjärnorna och alla barn som behöver sina drömmar."
Den skuggiga figuren upplöste sig i en mjuk dimma, och den sista påsen med Drömstoft dök upp i hennes händer. Lumina klappade sina små händer. "Du klarade det, Stella! Du har samlat alla Drömstoft!"
De återvände till mitten av Skylanden, där de andra stjärnorna samlades runt dem. Lumina tog påsarna med Drömstoft och ströde dem i himlen. Stjärnorna blev genast ljusare, deras ljus glittrade som diamanter. Stjärnorna jublade och blinkade i enighet och skapade en vacker symfoni av ljus och ljud.
"Tack, Stella," sa Lumina, hennes ljus starkare än någonsin. "Tack vare dig kan stjärnorna lysa igen, och barn överallt kommer att ha söta drömmar ikväll."
Stella kände sitt hjärta svämma över av lycka. "Jag är så glad att jag kunde hjälpa till."
Lumina rörde vid Stellas hand och sa "Det är dags för dig att gå tillbaka nu. Men kom ihåg, stjärnorna kommer alltid att vaka över dig, och du kommer alltid att vara en hjälte i Skylanden."
I ett ögonblick var Stella tillbaka i sin säng, månljuset strömmade genom hennes fönster. Hon tittade på Mr. Cuddle och log. "Vilket äventyr vi hade," viskade hon. De självlysande stjärnorna på hennes tak verkade blinka starkare än någonsin, som om de tackade henne.
När Stella stängde ögonen kände hon en varm, magisk känsla i sitt hjärta. Hon somnade och drömde om svävande öar, glittrande stjärnor och den magiska natten hon aldrig skulle glömma.
Slutet.
