Skuggsjälen Och Den Förlorade Stjärnstenen I Evig Nattens Land

Lena hade alltid varit ett nyfiket barn. Hon älskade att utforska skogen bakom sitt hus, och låtsas att de ledde till magiska länder fyllda med äventyr. En kväll, när solen sjönk under horisonten och stjärnorna började tindra, snubblade hon över något ovanligt en silverdörr som stod ensam mitt i en glänta. Den hade inga väggar, ingen ram, bara en skinande yta som speglade månljuset som en vattenpöl. Hennes hjärta bultade av spänning när hon sträckte ut handen och rörde vid handtaget. I det ögonblick hennes finger kom i kontakt, svängde dörren upp och avslöjade en virvlande tunnel av djupblått och lila. Innan hon kunde backa, drog en plötslig vind henne in. Hon tumlade framåt, snurrade genom luften och landade mjukt på gräset. Lena satte sig upp och gasade. Hon var inte längre i skogen nära sitt hem. Hon befann sig på en vidsträckt äng under en himmel fylld med lysande stjärnor, även om det inte var natt. Träden glittrade med silvriga blad, och marken gnistrade som om den var pudrad med små diamanter. Konstiga flytande lyktor svävade genom luften och kastade ett mjukt sken över allt. En liten varelse med stora, ljusa ögon och vingar som en trollslända fladdrade mot henne. Den hade en pytteliten kropp täckt av mjuk päls, och dess vingar gjorde ett milt surrande ljud. "Välkommen till Evernight!" kvittrade den. "Evernight?" frågade Lena och reste sig. "Var är det?" Varelsen snurrade i luften. "Du är i kungariket där natten aldrig tar slut, men det är inte mörkt. Det glöder alltid! Mitt namn är Flicker. Vem är du?" "Jag är Lena. " Hon såg sig omkring i förundran. "Denna plats är vacker. " Flicker nickade. "Det är den, men den är i fara. Starstone, som håller Evernight lysande, har blivit stulen, och utan den kommer ljuset att blekna och mörkret att ta över. " Lenas ögon vidgades. "Det låter fruktansvärt! Vem tog den?" "Skuggekungen," sade Flicker med en dämpad röst. "Han bor i Hollow Mountains, långt bortom Silver Forest. " Lena kände en kittlande spänning. Det här var precis som de äventyr hon alltid drömt om. "Kanske kan jag hjälpa till!" Flicker klappade sina små händer. "Det skulle vara underbart, men resan är farlig. Du måste korsa River of Whispers, lösa gåtorna från Moon Sphinx och hitta ett sätt att komma in i Skuggekungens slott. " Lena spände sina axlar. "Låt oss göra det. " Flicker ledde henne genom Silver Forest, där träden mjukt surrade som om de viskade hemligheter till varandra. Lena märkte att varje gång hon rörde vid ett träd, lyste det klarare för ett ögonblick. "Varför gör de så?" frågade hon. "De känner av vänlighet," förklarade Flicker. "Evernight är en plats av ljus, och vänlighet gör den starkare. " Efter att ha gått i vad som kändes som en timme nådde de River of Whispers. Vattnet speglade himlen perfekt, vilket fick det att se ut som en flod av stjärnor. Men kusliga röster flöt från dess yta och mumlade tvivel och rädslor. "Du kommer aldrig att lyckas," viskade rösterna. "Vänd tillbaka nu. Du är för liten, för svag. " Lena frös till. "Hur korsar vi?" Flicker pekade på en serie av stenar. "Viskningarna försöker få dig att bli rädd. Om du tror på dig själv kommer de att blekna. " Lena tog ett djupt andetag och satte foten på den första stenen. Viskningarna växte högre, men hon fokuserade på sitt mål. "Jag är modig," viskade hon för sig själv. För varje steg svagade viskningarna, tills de inte var mer än ett avlägset mumlande. När hon nådde den andra sidan log hon. "Jag gjorde det!" Flicker klappade. "Bra jobbat! Nu måste vi möta Moon Sphinx. " De gick tills de nådde en gigantisk stenvalv. Sittande under den var en majestätisk skapelse med kropp av ett lejon och ansiktet av en vis gammal uggla. Dess ögon glimmade som månen. "För att passera måste ni lösa min gåta," sade Moon Sphinx med djup röst. Den harklade sig och reciterade "Jag har inga ben, men jag springer, Jag har inga lungor, men jag andas, Jag har ingen mun, men jag viskar. Vad är jag?" Lena tänkte hårt. Hon upprepade gåtan för sig själv och övervägde varje ledtråd. "Springer utan ben… andas utan lungor… viskar utan mun…" Plötsligt log hon. "Vind!" Moon Sphinx nickade. "Korrekt. Du får passera. " Lena och Flicker skyndade sig genom valvet, och nådde till sist Hollow Mountains. Ett mörkt slott reste sig på toppen, omgiven av virvlande skuggor. "Hur kommer vi in?" frågade Lena. Flicker pekade på små lysande varelser som flög nära ingången. "De är Glow Sprites. De är rädda för mörkret men älskar berättelser. " Lena fick en idé. Hon satte sig på en sten och började berätta en historia om sitt hem, om sina äventyr i skogen, om gången hon byggde ett trädhus med sina vänner. Glow Sprites samlades runt, deras ljus blev starkare. När deras glöd intensifierades, svagade skuggorna vid ingången, och avslöjade en dold dörr. Lena tryckte upp den, och de smög in. Slottet var kallt och mörkt, med långa korridorer som snodde åt alla håll. I mitten av den stora salen, på ett podium, låg den stulna Starstone, som pulserade svagt med ljus. Men innan Lena kunde nå den, dök en skuggfigur upp. Skuggekungen. Hans form var gjord av virvlande mörker, med lysande röda ögon. "Vem vågar gå in i mitt slott?" dånade han. Lena tog ett djupt andetag och steg fram. "Det gör jag. Evernight behöver Starstone tillbaka. " Skuggekungen skrattade. "Och varför skulle jag ge den till dig?" Lena tänkte en stund. Hon visste att det inte skulle fungera att slåss mot honom. Istället försökte hon något annat. "För att ljus och mörker är menade att existera tillsammans," sade hon. "Utan ljus finns det ingen skugga, och utan skugga har ljus ingen kontrast. Du behöver inte stjäla Starstone för att ha en plats i Evernight. " Skuggekungen tvekade. "Tror du att jag hör hemma i Evernight?" Lena nickade. "Alla gör det. Även skuggor kan vara vackra när de dansar i ljuset. " Skuggekungen tittade på sin egen virvlande form, sedan på den svaga Starstone. Långsamt plockade han upp den och räckte den till Lena. "Kanske. har du rätt. " Så snart Lena tog Starstone, spröt den ut i strålande ljus, som fyllde slottet med värme. Skuggorna mjuknade och blandades fredligt med glöden. Flicker jublade. "Du gjorde det, Lena!" Skuggekungen gav ett litet leende innan han försvann i luften, hans mörker inte längre hotande utan milt, som den svala skuggan en solig dag. Lena och Flicker återförde Starstone till sin rättmätiga plats i hjärtat av Evernight. Kungariket lyste starkare än någonsin, och träden, floderna och lyktorna gnistrade av glädje. Som belöning gav härskarna av Evernight Lena en silvernyckel. "Den här kommer att låta dig återvända när du vill," sade de. Lena tackade dem, och med en sista blick på den vackra lysande världen klev hon genom den silverdörren en gång till. Hon fann sig själv tillbaka i skogen, solen som nu steg upp på himlen. Hållande nyckeln i handen, log hon, och visste att äventyr, vänskap och kreativitet alltid skulle vägleda henne, vare sig i Evernight eller i hennes egen värld. Och från den dagen, närhelst hon mötte en utmaning, kom hon ihåg de läxor hon lärt sig Tro på dig själv, lös problem med vänlighet och kreativitet, och se alltid skönheten i både ljus och skugga.