Den svala kvällsbrisen susade genom de höga tallarna medan Evie satt med korslagda ben på sin lilla träveranda, och blickade upp mot den stjärnprydda himlen. Natten hade alltid känts levande för henne, som om den bar hemligheter insvepta i sitt sammetlika djup. Ikväll verkade den mjukt sjunga med ett löfte om mysterier, och Evie kunde känna den bekanta nyfikenheten ta rot i sitt bröst. Hon suckade, stödd på sina händer, och undrade vilka berättelser världen kunde dölja bortom gränserna av hennes tysta lilla by. Evie var tolv år, med hår i kastanjefärg och ögon som verkade glimma som den månbelysta floden. Hon hade alltid varit en drömmare, hennes sinne dansade med berättelser om avlägsna länder, förtrollade skogar och uråldriga underverk. Men byn Willowmere var liten och sömnig, dess dagar fyllda av förutsägbara rytmer och det tröstande surrandet av rutiner. Även om Evie älskade sitt hem, fann hon sig ofta längta efter något mer, något som skulle tända sin fantasi och fylla hennes hjärta med förundran. När klockan slog midnatt verkade natten skifta omkring henne.
Brisen bar med sig ett svagt viskande, mjukt och melodiskt, som murmurerna av tusentals röster som berättade sagor i enighet. Evie blinkade, lutade sig framåt, hennes hjärta bultande. Hon kunde höra det, milda ord som vävde sig genom stillheten, och som lockade henne att lyssna. "Barn av förundran, sökare av drömmar," viskningarna lockade, "kommer du att följa stigen där fantasin glimmar?" Evies andakt stannade i halsen. "Vem är där?" frågade hon högt, hennes röst darrande av både spänning och oro. Viskningarna blev bara starkare, snurrande runt henne som en osynlig ström. Innan hon hann reagera, började ett silvrigt ljus att lysa vid kanten av hennes trädgård, belysande en smal, slingrande stig som inte hade funnits där tidigare. Den verkade sträcka sig oändligt in i skogen, dess kanter glittrande med ett mjukt, övernaturligt sken. Oförmögen att motstå, reste sig Evie på fötter och steg framåt.
Hon kände ingen rädsla, bara en överväldigande känsla av nyfikenhet och äventyr. Viskningarna guidade henne, deras ord målade levande bilder i hennes sinne av öknar kyssta av gyllene solnedgångar, hav fulla av bioluminescerande skapelser, och berg krönta med evig snö. När hon satte foten på den glödande stigen verkade världen omkring henne suddas ut, skifta och förvandlas som om verklighetens väv själv blev omskriven. Träden i Willowmere bleknade bort i en mjuk dimma, och när den klarnade, fann Evie sig stående vid kanten av en vidsträckt öken. Luften var varm, och sanden under hennes fötter glittrade som krossade ädelstenar. Över henne var natthimlen vid och oändlig, dess stjärnor ljusare än hon någonsin hade sett. I fjärran såg hon en karavan av människor och djur som rörde sig stadigt över sanddynerna, deras silhuetter mörka mot den glödande horisonten. Evie närmade sig försiktigt, hennes nyfikenhet drev henne framåt. När hon kom närmare insåg hon att karavanen var olik något hon någonsin hade sett.
Kamelarna var prydda med silkesfransar och gyllene klockor, deras pucklar bar på utsmyckade kistor och paket med mystiska varor. Människorna bar svepande kläder i livfulla färger, deras ansikten vänliga och väderbitna av år av resande. "Välkommen, lilla vandrande," sa en kvinna som steg fram. Hennes röst var varm och musikalisk, och hennes ögon gnistrade som ökenstjärnorna. "Du måste vara ny i dessa sandar. Vill du följa med oss på vår resa?" Evie nickade ivrigt. "Vart är ni på väg?" "Till hjärtat av öknen," svarade kvinnan, "där vinden sjunger uråldriga sånger och stjärnorna berättar historier från det förflutna. " Evie anslöt sig till karavanen, förundrad över de berättelser som resenärerna delade när de gick. De talade om uråldriga civilisationer som hade stigit och fallit med de skiftande sandarna, om bibliotek begravna under dynerna, och om en oas där vattnet glimmade av stjärnljus.
Varje berättelse var en tråd i en gobeläng som målade öknen som en plats av oändlig förundran och mysterium. När de nådde oasen, drog Evie efter andan vid synen. Vattnet glittrade med ett ethereal ljus, och luften fylldes med doften av blommande blommor. Resenärerna bjöd in henne att dricka från källan, och förklarade att dess vatten sägs ge visdom till dem som söker det. När Evie sippade på det svala, söta vattnet kände hon en märklig värme fylla hennes bröst. Viskningarna kom tillbaka, förde henne framåt igen. Öknen löstes upp omkring henne, och hon fann sig stående på däck på ett massivt skepp, vars segel svajade i en mild bris. Skeppet var olikt något hon någonsin hade sett, med intrikata sniderier av havets varelser prydande dess skrov.
Besättningen rusade omkring, deras skratt och sånger blandades med skriket av måsar ovan. Kaptenen, en lång man med ett väderbitet ansikte och ett vänligt leende, närmade sig henne. "Ah, en ny passagerare!" utropade han. "Välkommen ombord på Starlight Voyager. Vi är på väg till Korallriket, där havets underverk väntar. " Evies ögon lyste upp. "Korallriket? Vad är det?" "En rike under vågorna," svarade kaptenen, "där korallreven glöder som regnbågar, och skapelser av alla former och storlekar dansar i strömmarna. " När skeppet seglade över det glittrande havet, förundrades Evie över den oändliga vattenytan.
Besättningen lärde henne om konstellationerna som guidade sjöfarare, tidvattnets mönster och djupets hemligheter. När de nådde Korallriket sänktes Evie ner i vattnet i en glasdykbubbla, som gjorde att hon kunde se den undervattensvärlden i all sin prakt. Råden var levande med färg och rörelse, hem till fiskar som glittrade som juveler, havssköldpaddor som gled graciöst genom vattnet, och bläckfiskar som ändrade färg med en tankens blinkning. Evie kände som om hon hade klivit in i en dröm, hennes sinne rusade av förundran över skönheten och komplexiteten i havets ekosystem. När hon betraktade undervattensunderverken, återvände viskningarna en gång till, guidade henne framåt. Denna gång befann hon sig i en frodig, smaragdgrön skog, där luften var fylld med sångerna av fåglar och doften av vilda blommor. Solens strålar filtrerades genom taket, vilket kastade fläckiga mönster på skogsbotten. Hon följde en slingrande stig som verkade locka henne djupare in i skogen.
Längs vägen stötte hon på djur hon bara hade läst om i böcker en familj av rävar som lekte vid en bäck, en majestätisk älg med horn som trädgrenar, och en vis gammal uggla som satt på en lågt hängande gren. Ugglan lutade sitt huvud, studerade henne med skarpa ögon. "Du har rest långt, unge," sa den, dess röst djup och resonant. "Vad är det du söker?" "Jag är inte säker," erkände Evie. "Men jag känner att natten vägleder mig, visar mig världens under. " Ugglan nickade. "Fortsätt då på din väg, och låt din nyfikenhet vara din guide. Kunskap är den största skatten av alla, och världen är full av den, som väntar på att upptäckas.
" Evie tackade ugglan och fortsatte sin resa, hennes hjärta fyllt med tacksamhet och förundran. Skogen verkade komma till liv omkring henne, dess skönhet och komplexitet fyllde henne med en känsla av häpnad. Hon insåg att varje varelse, varje växt, och varje ljud var en del av ett större, sammanlänkat nät av liv en läxa hon alltid skulle bära med sig. När skogen började blekna, kom viskningarna tillbaka en sista gång, och förde henne tillbaka till den glödande stigen där hennes resa hade börjat. Hon klev på sin veranda, de bekanta vyerna och ljuden av Willowmere hälsade på henne som en gammal vän. Viskningarna blev mjukare, deras ord svepte runt henne som ett varmt omfamning. "Barn av förundran, sökare av drömmar," sade de, "du har fått en skymt av världen och dess oändliga strömmar. Bär dessa berättelser i ditt nyfikna hjärta, och låt dem vägleda dig medan du kartlägger din del.
" Evie log, hennes hjärta fullt av tacksamhet och inspiration. Hon visste att hennes äventyr just hade börjat att världen var vidsträckt och full av berättelser som väntade på att bli upptäckta. När hon somnade den natten var hennes drömmar fyllda med visioner av öknar, hav och skogar, varje en påminnelse om den magi och skönhet som låg bortom horisonten. Från den dagen närmade sig Evie världen med en förnyad känsla av nyfikenhet och förundran. Hon slukade böcker, ställde oändliga frågor och delade berättelserna om sin resa med alla som ville lyssna. Och även om hon stannade i Willowmere i många år, var hennes hjärta alltid öppet för nattens viskningar, redo att leda henne till nya äventyr när tiden var inne. I slutändan lärde sig Evie att det största äventyret av allt inte bara var att utforska världen, utan att förstå den att fira dess skönhet, vårda dess mångfald och dela dess underverk med andra. Och i detta fann hon en lycka som skulle stanna hos henne för alltid.
Hennes hår är kastanjefärgat.
Hon bor i en liten by som heter Willowmere.
En glödande, mystisk väg dyker upp.
Hon ser rävar, en hjort och en klok uggla.
Det tar henne till Korallriket under havet.
Det ger visdom till dem som dricker det.
Att världen är full av under och kunskap som väntar på att bli upptäckt.