Det var en gång en liten, tyst by omgiven av böljande kullar och glittrande bäckar, där en liten pojke vid namn Oliver bodde. Oliver var sex år gammal, med sandblont hår och stora, nyfikna gröna ögon. Han älskade sänggåendet, inte för att han gillade att sova, utan för att hans mamma varje kväll berättade en magisk historia om stjärnorna, månen och världens underverk.
Olivers favoritplats i hela vida världen var hans lilla sovrumsfönster. Varje kväll, innan han somnade, brukade han sitta vid fönstret med sin mjuka uggla, Hugo, och titta på månen. Han älskade hur den lyste så klart, och målade världen i silverljus. Det fick honom att undra hur det skulle vara att besöka månen en dag. "Mamma, tror du att månen är levande?" frågade han ofta, och hans mamma log och svarade "Månen har ett sätt att vaka över oss alla. Kanske en dag kommer den att dela sina hemligheter med dig."
En särskild natt verkade månen större och ljusare än någonsin. Dess silverljus fyllde Olivers rum och kastade mjuka skuggor på väggarna. Han kramade Hugo hårt och klättrade ner i sängen. Men just som han stängde ögonen för att sova, hörde han en mjuk röst en mild viskning, som en bris som bär ord.
"Oliver," kallade rösten. "Oliver, vi behöver dig."
Oliver satte sig rakt upp, hans hjärta slog snabbt. "Vem är där?" viskade han tillbaka och tittade runt i sitt rum. Han kunde inte se någon, men månljuset tycktes glittra som om det var levande.
"Var inte rädd," sa rösten. "Titta på ditt fönster."
Oliver vände sig mot sitt fönster och gasade. Svävande precis utanför fanns en glittrande silverstege som sträckte sig hela vägen upp i himlen. Vid stegens bas stod en varelse som var olik något Oliver någonsin sett. Det var ett litet, runt väsen som gnistrade som stjärnstoft, med små armar och ben och ett ansikte som lyste som en varm lykta. Den hade ljusa, blinkande ögon och talade med samma mjuka röst.
"Hej, Oliver," sa varelsen. "Mitt namn är Luna. Jag är en budbärare från månen."
Olivers mun föll upp i förundran. "En budbärare från månen? Varför är du här?"
"Månen är i trubbel," förklarade Luna, dess ljus fladdrade svagt. "Det finns en magisk sten som kallas Luna Hjärtat som håller månen lysande. Men den har förlorat sitt ljus, och månen blir svagare. Utan den kommer natten att förlora sin magi, och drömmar kommer att blekna bort."
Olivers hjärta sjönk. "Det är fruktansvärt! Hur kan jag hjälpa till?"
Lunas ögon gnistrade. "Du har ett snällt hjärta och en modig anda, Oliver. Månen valde dig för att hjälpa till att hitta Luna Hjärtats saknade ljus. Vill du följa med mig på en resa till Månskenets Himmel?"
Oliver tvekade bara en stund innan han nickade. "Ja, jag hjälper till. Låt oss gå!"
Luna log och svävade mot den glittrande stegen. "Kliv upp, Oliver. Månen väntar."
Oliver tog Hugo, tog ett djupt andetag och började klättra uppför den silverstege. När han klättrade högre och högre, blev byn nedanför mindre och mindre tills den försvann i fjärran. Stjärnorna blinkade runt honom, och luften kändes kall och magisk. När han nådde toppen, fann han sig stå på månens yta.
Månen var vackrare än Oliver någonsin hade föreställt sig. Dess yta gnistrade som diamanter, och luften surrade med en mjuk, lugnande melodi. Men det fanns också en sorg i luften. Måns ljus var svagare än det borde ha varit, och stjärnorna ovan tycktes blinka mindre klart.
Oliver vände sig för att se en lång, graciös figur stå på en glittrande plattform. Månkungen bar en klänning som skimrade som flytande silver och en krona gjord av stjärnor. Hennes ansikte var vänligt men fyllt av oro.
"Välkommen, Oliver," sa Månkungen med en melodisk röst. "Tack för att du svarar på vår kallelse."
"Jag vill hjälpa," sa Oliver. "Vad hände med Luna Hjärtat?"
Månkungen suckade. "Luna Hjärtats ljus har stulits av en skuggig varelse som kallas Nattens Ande. Nattens Ande gömmer sig i Skuggans Dal, och den vägrar att återlämna ljuset. Utan den kan månen inte lysa, och världens drömmar kommer att växa mörka."
Oliver kände en rysning av beslutsamhet. "Jag ska ta tillbaka ljuset. Var är Skuggans Dal?"
Månkungen pekade på en stig som slingrade sig genom glittrande kratrar och skimrande kullar. "Följ denna väg, men var försiktig. Skuggans Dal är lurig. Du måste använda ditt mod och din vänlighet för att hitta vägen."
Luna svävade bredvid honom. "Jag kommer att vägleda dig, Oliver. Du är inte ensam."
Oliver gav sig av, kramade Hugo hårt. Vägen var vacker men mystisk. Månens yta gnistrade under hans fötter, och då och då såg han små lysande varelser kika fram bakom stenar. De såg ut som små eldflugor men med stjärnliknande kroppar.
När Oliver och Luna reste, kom de till en glittrande silverflod som blockerade deras väg. Det fanns ingen bro i sikte, och vattnet glittrade som flytande ljus.
"Hur ska vi korsa?" undrade Oliver.
Luna pekade på en grupp stjärnliknande varelser som svävade nära flodbanken. "Fråga dem om hjälp. Magi svarar ofta på vänlighet."
Oliver knäböjde ner och sa "Hej, kan ni hjälpa oss att korsa floden? Vi försöker rädda månen."
De stjärnliknande varelserna gnistrade och bildade en glittrande bro över vattnet. "Du kan korsa," sa de med sina små, musikaliska röster. Oliver och Luna tackade dem och gick försiktigt över.
Nästa gick de in i ett mörkt, dimmigt område där stigen försvann. Märkliga viskningar fyllde luften och skuggor dansade runt dem.
"Detta är Skuggans Dal," viskade Luna. "Lita inte på vad du ser. Lita på ditt hjärta."
Oliver stängde ögonen och tänkte på Månkungens ord. Han tog ett djupt andetag och kom ihåg varför han var där för att hjälpa månen och återföra nattens magi. När han öppnade ögonen, bleknade skuggorna och avslöjade en klar väg framför sig.
I slutet av stigen fann de Nattens Ande. Det var en virvlande, skuggig figur med glödande röda ögon, som höll Luna Hjärtats ljus i sitt rökiga grepp.
"Vem vågar komma hit?" hissade Nattens Ande.
"Jag är Oliver," sa han modigt. "Jag har kommit för att ta tillbaka Luna Hjärtats ljus. Månen behöver det för att lysa, och världen behöver sina drömmar."
"Varför skulle jag ge det till dig?" väste Nattens Ande. "Jag gillar ljuset. Det är mitt nu."
"Men ljuset tillhör inte dig," sa Oliver. "Det tillhör alla. Månen delar sitt ljus med hela världen, och det är det som gör det speciellt. Om du behåller det för dig själv, kommer världen att växa mörk, och till och med du kommer att förlora nattens skönhet."
Nattens Ande tvekade, dess skuggiga form fladdrade. "Tror du att ljuset ska delas?"
"Ja," sa Oliver uppriktigt. "Att dela ger lycka. Snälla, låt Luna Hjärtat lysa igen."
Nattens Ande var tyst en lång stund, sedan släppte den långsamt ljuset. Det svävade mot Oliver, lyste starkare och starkare. "Du har ett snällt hjärta," sa Nattens Ande. "Ta det."
Oliver fångade försiktigt ljuset och placerade det tillbaka i Luna Hjärtat. Omedelbart återvände månens glöd, ljusare och vackrare än någonsin. Stjärnorna blinkade glatt, och luften fylldes med en mjuk, magisk melodi.
"Du gjorde det!" jublade Luna och snurrade i luften.
Oliver log, hans hjärta fyllt av stolthet. "Låt oss ta tillbaka det till Månkungen."
När de återvände väntade Månkungen med öppna armar. "Du har räddat månen, Oliver," sa hon. "På grund av ditt mod och din vänlighet lyser Luna Hjärtat åter."
Månkungen rörde vid Olivers axel, och ett varmt, silverljus omgärdade honom. "Det är dags för dig att återvända hem," sa hon. "Men kom ihåg, månen kommer alltid att vaka över dig."
På ett ögonblick var Oliver tillbaka i sin säng, kramande Hugo. Månen utanför hans fönster lyste starkare än någonsin och kastade ett milt ljus över byn. Oliver log och stängde ögonen, drömmande om glittrande floder, gnistrande stjärnor och den magiska resan han aldrig skulle glömma.
Slutet.
