Det var en gång en liten by som låg mellan kullar och höga berg, där en nyfiken och äventyrlig flicka vid namn Maya bodde. Maya var sju år gammal, med klara bruna ögon som alltid verkade vara fyllda med förundran och spänning. Hon älskade att utforska skogarna nära sin by, klättra i träd och föreställa sig att hon var en modig upptäcktsresande som upptäckte dolda länder och skatter.
Maya bodde med sina föräldrar och sin lillebror Leo i en mysig stuga. Varje kväll berättade hennes föräldrar historier om gamla kungariken, magiska varelser och djärva äventyrare som gav sig ut på spännande uppdrag. Men av alla berättelser fanns det en som Maya älskade mest, berättelsen om den Förlorade Skatten i Evergreen skogen.
Enligt berättelsen, för länge sedan, gömde en klok kung en skatt djupt inne i Evergreen skogen. Skatten sägs vara mer värdefull än guld och mer magisk än något som någon någonsin hade sett. Men över tid blev skatten bortglömd, och ingen visste var den var gömd. Vissa människor sa att det bara var en legend, men Maya trodde att den var verklig.
En klar sommarmorgon bestämde sig Maya för att det var dags att hitta den Förlorade Skatten själv. "Jag ska på äventyr idag!" utropade Maya till sin familj medan hon packade sin ryggsäck med vatten, snacks och en liten karta över skogen.
"Var försiktig, Maya," sa hennes mamma med ett leende. "Och vandra inte för långt bort. Evergreen skogen är stor, och det är lätt att gå vilse."
"Jag ska vara försiktig, jag lovar!" sa Maya och gav sin mamma en snabb kram innan hon gav sig iväg med sin karta i handen.
Evergreen skogen låg bara en kort promenad från byn. Maya hade utforskat delar av den förut, men idag kände hon att något var annorlunda. Fåglarna verkade sjunga högre, träden svajade som om de viskade hemligheter och stigen framför såg mer mystisk ut än någonsin. Mayas hjärta bultade av spänning. Det här skulle bli hennes största äventyr hittills!
När hon vacklade djupare in i skogen följde Maya den karta hon hade ritat från sin egen fantasi. Skogen var tät med höga träd, vars grenar bildade ett tak som lät endast små fläckar av solljus tränga igenom. Luften luktade friskt och ljudet av rörliga löv fyllde luften.
Efter att ha promenerat en stund kom Maya till en liten glänta. I mitten av gläntan såg hon en stor, mossbelupen sten med konstiga symboler inristade i den.
"Det är lustigt," sa Maya för sig själv. "Jag har aldrig sett den här stenen förut."
Hon gick fram till stenen och drog sina fingrar över inristningarna. Symbolerna såg uråldriga ut, som om de hade lämnat där för många, många år sedan. Kunde detta vara en ledtråd till den Förlorade Skatten?
Just när Maya funderade på vad symbolerna kunde betyda hörde hon en mjuk röst bakom sig.
"Hej, resenär. Vad för dig till Evergreen skogen idag?"
Maya vände sig om för att se en liten, lysande figur som stod vid kanten av gläntan. Det var en fé! Fen hade delikata vingar som glittrade som diamanter, och hennes lilla ansikte var vänligt och fullt av nyfikenhet.
"Jag heter Maya," sa flickan, hennes hjärta bultande av spänning. "Jag letar efter den Förlorade Skatten i Evergreen skogen. Vet du var den är?"
Féns ögon glittrade. "Åh, den Förlorade Skatten! Många har sökt efter den, men ingen har funnit den... ännu. Men jag tror att du kan vara den som upptäcker den, Maya."
"Jag skulle älska att hitta den!" utbrast Maya. "Kan du hjälpa mig?"
Fén nickade och fladdrade med sina vingar. "Jag kommer att vägleda dig, men det finns utmaningar framför dig. För att hitta skatten måste du bevisa att du är modig, klipsk och snäll."
Mayas ögon lyste upp. "Jag är redo för utmaningen!"
"Mycket bra," sa fén. "Följ mig."
Fén ledde Maya djupare in i skogen, där träden blev ännu högre, och stigen blev mer slingrande och smal. De gick en stund tills de kom till foten av en stor kulle. På toppen av kullen stod ett enormt träd, vars grenar sträckte sig högt upp i himlen.
"Den första utmaningen ligger på toppen av kullen," sa fén. "Där kommer du att möta Skogens Väktare. För att passera måste du lösa hans gåta."
Maya nickade, fast besluten att lyckas. Hon klättrade upp för kullen, hennes ben blev trötta av brantheten, men hon gav inte upp. När hon nådde toppen fann hon en klok utseende uggla som satt på en gren av det stora trädet. Ugglan hade stora, gyllene ögon som verkade se allt.
"Välkommen, unga resenär," sa ugglan med en djup röst. "Jag är Skogens Väktare. Om du vill fortsätta din resa måste du svara på min gåta. Är du redo?"
Maya tog ett djupt andetag och nickade. "Jag är redo."
Ugglan hoade mjukt innan den ställde gåtan. "Jag talar utan mun och hör utan öron. Jag har ingen kropp, men jag kommer till liv med vinden. Vad är jag?"
Maya tänkte hårt, upprepade gåtan i sitt sinne. Tala utan mun? Höra utan öron? Vad kan det vara?
Efter en stund log hon när svaret kom till henne. "Ett eko! Du pratar om ett eko!"
Skogens Väktare hoade i godkännande. "Bra jobbat, Maya. Du har bevisat dig vara klipsk. Du får passera."
Med ugglans välsignelse fortsatte Maya sin resa, kände sig stolt över att ha löst gåtan. Fén fladdrade bredvid henne och log.
"Du har slutfört den första utmaningen," sa fén. "Nu, för den andra utmaningen. Du måste visa vänlighet mot en varelse i nöd."
De fortsatte att gå genom skogen tills de kom till en liten bäck. Vid bäckens strand satt en liten rådjurskid, med sitt ben fastnat i en snara av vinstockar. Rådjurskiden såg rädd och hjälplös ut, med sina stora bruna ögon fyllda med oro.
"Åh nej!" utropade Maya och rusade fram till rådjurskiden. "Oroa dig inte, lilla vän. Jag ska hjälpa dig."
Försiktigt lossade Maya vinstockarna från rådjurskidens ben, och var noga med att inte skada den. När rådjurskiden var fri reste den sig och snuddade vid Mayas hand, tacksam för hennes vänlighet.
"Du är säker nu," sa Maya mjukt och klappade rådjurskidens huvud.
Fén log. "Du har visat vänlighet, Maya. Du bevisar att du är en värdig äventyrare."
Maya strålade av stolthet när de fortsatte sin väg. Snart kom de till ingången till en mörk grotta. Fén flög framåt, hennes ljus lyste vägen.
"Den Förlorade Skatten finns inne i grottan," sa fén. "Men den sista utmaningen ligger framför dig. Du måste vara modig, för grottan är full av skuggor. Vissa kan försöka lura dig, men kom ihåg, de kan inte skada dig om du är stark."
Mayas hjärta bultade, men hon tog ett djupt andetag och steg in i grottan. Luften inuti var kall och fuktig, och konstiga skuggor fladdrade på väggarna. När hon tog sig djupare in i grottan hörde hon viskningar runt omkring sig.
"Vänd tillbaka," viskade skuggorna. "Du kommer aldrig att hitta skatten."
Men Maya var inte rädd. "Jag kommer inte att ge upp," sa hon bestämt. "Jag är modig, och jag ska hitta skatten."
Viskningarna blev tystare när Maya fortsatte, hennes beslutsamhet starkare än någonsin. Slutligen, i slutet av grottan, såg hon det en liten, lysande kista som stod på ett stenpedestal. Den Förlorade Skatten!
Maya sprang fram till kistan och öppnade den försiktigt. Inuti fann hon en vacker gyllene krona, inlagd med glittrande ädelstenar. Men det fanns något ännu mer speciellt än kronan ett litet, lysande hjärtformat stenar. Stenen pulserade med ett varmt, magiskt ljus, och Maya visste att detta var den verkliga skatten.
"Du har funnit den!" utropade fén när hon flög in i grottan. "Den hjärtformade stenen är källan till skogens magi. Med den kommer skogen att blomstra i generationer framöver, och du, Maya, har bevisat att du är en sann äventyrare."
Maya log, höll skatten i sina händer. Hon hade slutfört utmaningarna, visat mod, klipskhet och vänlighet, och funnit den Förlorade Skatten i Evergreen skogen. Det var mer magiskt än hon någonsin hade kunnat föreställa sig.
När de tog sig tillbaka genom skogen tackade fén Maya för hennes mod. "Du har återställt skogens magi, och du kommer alltid att bli ihågkommen som hjälten som fann den Förlorade Skatten."
När Maya kom hem väntade hennes familj på henne. "Hur var ditt äventyr?" frågade hennes mamma, leende.
"Det var fantastiskt!" sa Maya, hennes ögon glittrade. "Jag hittade den Förlorade Skatten!"
Och från den dagen visste Maya att så länge hon trodde på sig själv och förblev snäll och modig, skulle det alltid finnas fler äventyr som väntade på henne.
Slutet.
