Det var en gång en pojke vid namn Henry som bodde i en mysig liten stad omgiven av böljande kullar och glittrande floder. Henry var 6 år gammal, med lockigt blont hår och klara blå ögon fulla av nyfikenhet. Varje natt, innan han gick till sängs, brukade Henry titta ut genom sitt fönster på den vidsträckta, tindrande himlen. Han älskade att se på stjärnorna när de lyste upp världen med sin mjuka glöd. Hans favorit var Nordstjärnan, som tycktes lysa starkast.
Henry sa ofta till sin mamma, "När jag blir stor, ska jag besöka stjärnorna! Jag ska resa genom rymden och träffa dem en och en!"
Hans mamma log mjukt, lät honom krypa ner i sängen och sa, "Kanske kommer du att besöka dem i dina drömmar, min lilla äventyrare."
Vad Henry inte visste var att denna natt skulle vara olik alla andra.
När månen steg högre upp på himlen låg Henry i sin säng, gömd under sitt varma, blå filtar. Precis när han började somna, fylldes rummet av ett mjukt, silvrigt ljus. Han öppnade sakta ögonen och såg något otroligt en liten stjärna, inte större än hans hand, svävade nära hans fönster.
"Hej, Henry," sa stjärnan med en röst som lät som en speldosa. Dess ljus sken mjukt, inte så starkt att det skadade hans ögon, men tillräckligt för att få hela rummet att glimra.
Henry satte sig upp, med stora ögon. "Du är... du är en stjärna! Är du verklig?" frågade han, knappt troende på vad han såg.
Stjärnan skrattade. "Åh, jag är mycket verklig! Mitt namn är Nova, och jag har kommit för att be om din hjälp."
"Hjälp? Jag?" frågade Henry och pekade på sig själv.
"Ja," sa Nova och svävade försiktigt i luften. "En av stjärnorna, min syster Stella, har gått vilse. Hon föll från himlen och vet inte hur hon ska ta sig hem. Himlen kommer inte att vara komplett utan henne. Kommer du att följa med mig för att hjälpa till att få tillbaka henne?"
Henry's hjärta bultade av spänning. "Självklart, jag hjälper till! Men hur kommer vi dit?"
Nova snurrade och lämnar en svans av glittrande damm i luften. "Håll i mitt ljus, så tar jag dig till stjärnorna."
Henry sträckte ut sin hand, och så snart han rörde vid Nova kände han hur han lyftes från sängen. Rummet försvann, och innan han visste ordet av var han svävade genom den svala nattluften, höll fast vid Novas ljus. Han passerade träd, hustak och moln, tills han befann sig svävande på en magisk plats högt över världen.
Nattens himmel kändes levande. Stjärnor glittrade och dansade, kometer svischade förbi, och planeter snurrade långsamt i fjärran. Henry kunde knappt tro sina ögon.
"Wow!" utbrast han. "Detta är vackrare än jag någonsin har föreställt mig."
Nova log. "Nattens himmel är vårt hem. Nu, låt oss hitta Stella."
När de glidit genom himlen kom de över en halvmåne som log ner mot dem.
"Hej, Henry," sa månen med en lugnande, låg röst. "Vad för dig hit ikväll?"
"Vi letar efter Stella," förklarade Henry. "Hon är vilse och kan inte hitta sin väg tillbaka till himlen."
Månen lutade sig eftertänksamt. "Ah, ja, jag såg en ljus stjärna falla mot Önskeskogen. Ni borde titta där."
"Tack, herr Måne!" sa Henry och Nova tillsammans innan de svischade iväg mot Önskeskogen.
När de anlände såg Henry skogen glöda svagt med små ljus, varje en en önskan gjord av någon på jorden. Träden glittrade som om de var prydda med eldflugor, och luften doftade sött, som blommande blommor.
Plötsligt hörde Henry och Nova en mjuk, sorgsen röst. "Hallå? Finns det någon där?"
"Det är Stella!" sa Nova och rusade mot rösten.
De fann en vacker stjärna sittande på en mjuk mossa under ett stort träd. Stellas ljus var svagt, och hon såg orolig ut.
"Stella!" ropade Nova, svävande nära henne. "Vi har letat efter dig! Mår du bra?"
"Jag... jag gick vilse," sa Stella, hennes röst darrande. "Jag vet inte hur jag ska komma tillbaka till himlen."
"Oroa dig inte," sa Henry mjukt. "Vi kommer att hjälpa dig. Det är därför vi är här."
Stella blev lite ljusare. "Tack, men... det finns ett problem. Mitt ljus är för svagt nu. Jag kan inte sväva tillbaka upp på egen hand."
Henry rynkade pannan och tänkte hårt. "Hur kan vi göra ditt ljus starkt igen?"
Nova funderade en stund. "Stjärnor lyser när de känner hopp, lycka och vänlighet. Kanske kan vi hitta något här i Önskeskogen som hjälper Stella att känna dessa saker igen."
Henry tittade omkring. Skogen var fylld med glödande ljus, varje en representerade en önskan. Han gick fram till det närmaste trädet och sträckte ut handen för att röra vid ett av ljusen. När han gjorde det hörde han en viskning "Jag önskar att min familj ska vara lycklig."
Henry log. "Dessa önskningar är fulla av vänlighet och hopp! Kanske kan Stella hålla en av dem."
Nova nickade ivrigt. "Låt oss prova!"
Henry plockade försiktigt den glödande önskan från trädet och tog den till Stella. Så snart hon rörde den, blev hennes ljus lite ljusare.
"Det fungerar!" sa Stella, leende för första gången.
De rörde sig från träd till träd och samlade fler önskningar önskningar för kärlek, för glädje, för skratt. Varje en gjorde Stellas ljus starkare och starkare. Till slut, efter att ha rört vid en önskan som viskade, "Jag önskar att alla ska känna sig älskade," sken Stellas ljus lika klart som Nordstjärnan.
"Jag känner mig stark igen!" utbrast Stella, snurrande i luften. "Tack, Henry. Tack, Nova."
"Är du redo att åka hem nu?" frågade Henry.
"Ja," sa Stella, hennes röst full av lycka. "Men hur ska vi komma tillbaka?"
Nova log. "Vi kommer att använda Himlens Bro."
Henry tittade runt. "Himlens Bro? Var är det?"
Nova pekade uppåt, och Henry såg en fantastisk regnbågsbro av glittrande stjärnljus. Den sträckte sig över hela himlen, tillbaka till de stjärnklara högarna.
"Wow," viskade Henry. "Det är vackert."
De tre svävade upp till Himlens Bro. När de korsade den kände Henry att han gick genom en dröm. Stjärnorna runt honom glittrade glatt, som om de välkomnade Stella tillbaka hem.
När de nådde de andra stjärnorna samlades de alla runt Stella, jublade och sjöng med mjuka, melodiska röster. Stella vände sig till Henry och sa, "Jag kommer aldrig att glömma din vänlighet. Tack för att du hjälpte mig att hitta min väg hem."
Henry log. "Jag är glad att jag kunde hjälpa till."
Nova svävade nära Henry. "Det är dags att ta dig tillbaka till din säng, lilla äventyrare."
Henry nickade, kände sig lite ledsen över att hans resa var slut men glad över att han hade varit del av något så magiskt.
På ett ögonblick förde Nova tillbaka Henry till sitt mysiga rum. Han kröp ner i sängen, hans hjärta fullt av förundran.
"Godnatt, Henry," sa Nova mjukt, hennes ljus glittrade. "Och tack för att du återförde ljus till himlen."
"Godnatt, Nova," viskade Henry när han somnade.
Nästa morgon, när Henry vaknade, tittade han ut genom sitt fönster och såg Nordstjärnan lysa starkt, även i dagsljuset. Han log, visste att det inte var en dröm det var natten då han hjälpte en stjärna att komma hem.
Och från den dagen, varje gång Henry såg på natthimlen, mindes han sitt äventyr och visste att även den minsta handlingen av vänlighet kunde få stjärnorna att lysa starkare.
Slutet.
