Det var en gång en liten, lugn by omgiven av gröna kullar och en glittrande sjö, där det fanns en liten flicka som hette Clara. Clara var sex år gammal, med lockigt brunt hår och ljusblå ögon som alltid verkade lysa av nyfikenhet. Hon älskade sängdags, inte bara på grund av de mysiga filtarna och hennes mjukiskanin som hette Flopsy, utan också för att varje kväll berättade hennes mamma magiska historier om stjärnorna, månen och världen underverk. Clara älskade tanken på att natten var full av hemligheter, bara väntande på att bli upptäckta.
En kväll, när Clara satt vid sitt fönster och borstade Flopsy"s öron, lade hon märke till något konstigt. Månen, som vanligtvis var rund och gyllene, såg matt och dämpad ut. Stjärnorna verkade mindre, deras glittrande ljus mindre livligt. Clara rynkade pannan. "Varför ser himlen så ledsen ut ikväll, Flopsy?" viskade hon.
Just då susade en mjuk bris genom hennes rum, som bar med sig en svag doft av blommor. Hon vände sig mot sitt öppna fönster och gasade. Svävande precis utanför fönstret var ett litet, lysande väsen. Det var inte större än en fågel, med vingar som en fjäril som skimrade i mjukt silverljus. Dess kropp glittrade som små stjärnor i natthimlen.
"Hej, Clara," sa väsenet med en röst så mjuk som vinden. "Var inte rädd. Mitt namn är Luma, och jag har kommit för att be om din hjälp."
Clara höll Flopsy hårt, men hennes nyfikenhet ersatte snabbt rädslan. "Du känner mitt namn? Vad är du? Och... hjälp med vad?"
Luma svävade närmare och lämnade en ström av glittrande stoft som glittrade i luften. "Jag är en Månefe, en väktare av natten. Månen och stjärnorna förlorar sitt ljus eftersom Måneblomman, den magiska blomman som håller natthimlen levande, har försvunnit. Utan den kommer barnens drömmar att blekna, och natten kommer att förlora sin magi."
Claras ögon vidgades. Hon älskade natthimlen och kunde inte föreställa sig en värld utan dess skönhet. "Det är fruktansvärt! Men hur kan jag hjälpa?"
Luma log varmt. "Måneblomman kan endast hittas av någon med ett rent och snällt hjärta. Blommans ljus har dämpats, och den är gömd djupt i den Förhäxade ängen. Jag tror att du är modig nog att hitta den. Kommer du att hjälpa mig?"
Clara tveka inte. Hon kramade Flopsy hårt och nickade. "Självklart, jag hjälper dig att rädda Måneblomman."
Luma strålade. "Tack, Clara. Klättra upp på din säng, så tar jag dig dit."
Clara klättrade upp på sin säng, med Flopsy nära. Luma svävade ovanför henne och ströde glittrande stoft. Plötsligt kände Clara att hon lyfte i luften, hennes säng svävade som en magisk båt. Rummet omkring henne bleknade, och snart svävade hon genom natthimlen. Stjärnorna blinkade mot henne när hon passerade, och månen verkade lysa lite starkare.
Inom kort kom de fram till den Förhäxade ängen. Det var den vackraste plats Clara någonsin hade sett. Gräset glittrade som om det var täckt av små diamanter, och blommor av alla färger svajade försiktigt, glödande mjukt i månljuset. I mitten av ängen stod ett stort träd med gyllene löv, vars grenar sträckte sig mot himlen.
Clara nickade, beslutsam. "Jag ska göra mitt bästa."
Deras första utmaning dök upp när de närmade sig en glittrande bäck som skar genom ängen. Det fanns ingen bro, och vattnet verkade för djupt för att korsa. När Clara undrade vad hon skulle göra, hoppade en familj av silvriga fiskar upp ur vattnet, deras fjäll fångade månljuset.
Den största fisken, med en glänsande silverfena, simmade närmare. "Varför ska vi hjälpa dig, lilla?"
Clara tänkte en stund. "För vi försöker rädda Måneblomman, och utan den kommer natthimlen att förlora sin magi. Stjärnorna och månen kommer inte att lysa lika starkt, inte ens för er."
Fiskarna verkade överväga detta, och nickade sedan. "Kliv upp på våra ryggar. Vi kommer att bära er över."
Clara klättrade försiktigt upp på fisken med Flopsy i armarna, och Luma svävade bredvid henne. Fiskarna simmade försiktigt över bäcken, deras rörelser mjuka och graciösa. När de nådde andra sidan tackade Clara dem uppriktigt. "Lycka till, lilla," sa fiskarna innan de försvann tillbaka ner i vattnet.
När de fortsatte genom ängen stötte de på sin andra utmaning ett fält av glödande vinrankor som snodde och vred sig, och skapade en förvirrande labyrint. Clara såg på vinrankorna, osäker på vilken väg hon skulle ta.
Clara stängde ögonen och tog ett djupt andetag. Hon tänkte på månen och stjärnorna, på hur mycket hon älskade deras mjuka ljus och de drömmar de inspirerade. När hon öppnade ögonen såg hon en svag stig som glödde genom vinrankorna. Hon följde den försiktigt, och snart var de igenom labyrinten.
Slutligen kom de till foten av det gyllene trädet. Clara kunde se ett svagt ljus som kom från dess högsta gren. "Måneblomman!" viskade hon.
Men när hon närmade sig trädet, stoppade ett mjukt morrande henne i hennes spår. Sittande vid trädets fot var ett litet, skugglikt väsen med glödande gula ögon. Det såg ut som en varg gjord av dimma, dess form skiftande och snurrande.
Clara tog ett djupt andetag och steg fram. "Mitt namn är Clara, och jag har kommit för att ta tillbaka Måneblomman. Utan den kommer natthimlen att förlora sin magi."
Den skuggiga vargen lutade på huvudet. "Och varför skulle jag låta dig? Måneblommans ljus är mitt nu."
Den skuggiga vargen stirrade på henne under en lång stund. Sedan, långsamt, steg den åt sidan. "Du har ett snällt hjärta," sa den. "Ta Måneblomman."
Clara klättrade försiktigt upp i det gyllene trädet, hennes hjärta slog av spänning. När hon nådde toppen såg hon Måneblomman en delikat, glödande blomma som pulserade mjukt med ljus. Det var det vackraste hon någonsin hade sett. Hon plockade försiktigt blomman och klättrade tillbaka ner.
Så snart Clara höll Måneblomman, blev dess ljus starkare, och ängen verkade komma till liv. Gräset glittrade mer klart, blommorna svajade lyckligt, och stjärnorna ovan blinkade glädjefyllt.
Clara log, hennes hjärta fullt av värme. "Låt oss ta den tillbaka till månen."
Luma ströde sitt glittrande stoft, och återigen fann Clara sig sväva genom himlen. När de nådde månen, placerade Clara Måneblomman på sin speciella plats. Dess ljus spred sig över månens yta och återställde dess gyllene glöd. Stjärnorna blinkade klarare än någonsin, och natthimlen var levande med magi igen.
Clara kände en varm glöd i sitt bröst. "Jag är glad att jag kunde hjälpa."
Luma rörde vid Claras hand varsamt. "Det är dags för dig att återvända hem. Men kom ihåg, månen och stjärnorna kommer alltid att vaka över dig."
Med ett ögonblick var Clara tillbaka i sin säng, Flopsy kramad i sina armar. Hon tittade ut genom fönstret och såg månen lysa starkt, omgiven av blinkande stjärnor. Clara log och viskade, "Godnatt, måne."
När hon somnade drömde Clara om glittrande ängar, lysande blommor och det magiska äventyr som hon aldrig skulle glömma.
Slutet.
