Det var en gång, i ett avlägset land, ett magiskt kungarike som hette Everbright. Kungariket var olikt något annat, för det lyste med ett mjukt, gyllene ljus som tycktes komma från själva luften. Dess floder gnistrade som flytande diamanter, dess blommor glimmade i nyanser som aldrig setts på andra ställen, och dess människor var alltid vänliga och fulla av glädje. Men den verkliga magin i Everbright kom från en enda, strålande stjärna som hängde på natthimlen. Denna stjärna, kallad Everbrights Hjärta, sken så starkt att den lyste upp kungariket även på de mörkaste nätterna. Legenden sade att så länge som Everbrights Hjärta sken ovanför, skulle kungariket vara säkert, lyckligt och fullt av magi.
I ett mysigt litet hus i kanten av kungariket bodde en nyfiken och godhjärtad flicka vid namn Lila. Lila var åtta år gammal, med lockigt svart hår och stora, gnistrande hasselnötsfärgade ögon. Hon älskade att lyssna på sin mormors berättelser om Everbrights Hjärta. Varje kväll, innan hon gick till sängs, brukade hon titta ut genom sitt fönster och stirra på den strålande stjärnan på himlen. Det fick henne att känna sig trygg, som om den vakade över henne.
Men en ödesdiger natt, när Lila tittade på stjärnan, hände något konstigt. Himlen blev mörkare och mörkare, tills Everbrights Hjärta började blinka. Sedan, plötsligt, slocknade dess ljus helt, och himlen blev svart.
"Stjärnan är borta!" viskade Lila för sig själv, med hjärtat bultande. Hon sprang till sin mormor, som satt vid elden och stickade.
"Åh, Mormor! Everbrights Hjärta! Det är borta! Vad betyder det?" grät Lila.
Hennes mormors ansikte blev allvarligt, och hon la ner sitt stickarbete. "Lila," sa hon milt, "detta är en allvarlig sak. Everbrights Hjärta är det som håller vårt kungarike säkert och magiskt. Om det är borta, då kommer Everbrights magi långsamt att blekna."
"Men vart tog det vägen?" frågade Lila, hennes nyfikenhet övervann hennes rädsla.
Hennes mormor suckade. "De gamla berättelserna säger att om Everbrights Hjärta någonsin försvinner, faller det på någon modig och god att hitta det och återställa det till himlen. Kanske är den personen du, min kära."
Lilas ögon vidgades. "Jag? Men hur?"
"Du har ett rent hjärta, Lila. Följ dina instinkter. De kommer att vägleda dig."
Fast besluten att rädda sitt kungarike packade Lila en liten väska med nödvändigheter ett bröd, en vattenflaska, sin mormors varma sjal och en liten lykta för att lysa hennes väg. "Jag ska föra tillbaka stjärnan!" lovade hon och kramade sin mormor hejdå.
När hon steg ut i den mörka världen kände hon en liten dragning av rädsla, men hon påminde sig snabbt om sin uppgift. Den första plats hon bestämde sig för att söka var Den Förtrollade Skogen, som gränsade till Everbright. Skogen var känd för att vara full av magi och mysterier.
När Lila gick under dess höga träd hörde hon ett prasslande ljud. Förvånad stannade hon upp. "Vem är där?" ropade hon.
Från buskarna kom en liten varelse som Lila aldrig hade sett tidigare. Det var en räv, men dess päls skimrade svagt, som om den var vävd med stjärnljus. Dess klara blå ögon gnistrade av intelligens.
"Hej, unga, " sa räven, och bockade lätt. "Jag är Astra, skogens väktare. Vad för dig hit på en så mörk natt?"
Lila, fortfarande förvånad över att räven kunde prata, förklarade snabbt vad som hade hänt med Everbrights Hjärta. Astra lyssnade noga och nickade medan hon talade.
"Jag ser," sa Astra. "Stjärnan har stulits av Skuggkungen, en varelse av mörker som önskar släcka allt ljus. Han har tagit den till sitt slott i Dimbergens fjäll. Det kommer att bli en farlig resa, men om du är modig, så ska jag vägleda dig."
Lila tvekade bara en stund innan hon nickade bestämt. "Tack, Astra. Jag vill hjälpa mitt kungarike, oavsett hur svårt det är."
Och så gav de sig av tillsammans, Astra ledde vägen med sin lysande päls som lyste upp stigen. Den första utmaningen kom snabbt. Innan de kunde lämna skogen stötte de på en bred flod. Strömmen var stark och det fanns ingen bro eller båt i sikte.
"Hur ska vi korsa?" frågade Lila och rynkade pannan.
Astra lutade huvudet tankfullt. "Floden kommer att låta oss passera om vi löser dess gåta," sa hon och pekade på en stor sten där lysande bokstäver dök upp
"Jag talar utan mun och hör utan öron. Jag har ingen kropp, men jag lever med vinden. Vad är jag?"
Lila tänkte hårt och knackade sig på hakan. Sedan log hon. "Ett eko!" utropade hon.
Så snart hon yttrade svaret lugnade floden sig och bildade stegstenar som lyste i månens sken. Lila och Astra korsade säkert, och floden viskade, "Lycka till, unga äventyrare."
Deras nästa utmaning kom när de klättrade uppför de klippiga sluttningarna till Dimbergens fjäll. Luften blev kallare och stigen brantare. När de svängde runt ett hörn såg de en gigantisk klippa som blockerade deras väg.
"Vi kan inte flytta detta på egen hand," sa Lila och kände sig nedslagen.
"Men vi behöver inte," sa Astra med ett leende. Hon ropade på vinden, och några ögonblick senare dykte en massiv örn med gyllene fjädrar ner från himlen.
"Jag är Zephyr," sa örnen med en djupt, ekande röst. "Varför klättrar du på dessa fjäll, unga?"
Lila förklarade deras uppdrag. Zephyr blev imponerad av hennes mod och, med ett stort vingslag, lyfte klippan ur deras väg.
"Tack, Zephyr!" ropade Lila när örnen svävade bort.
Slutligen nådde de Skuggkungens slott. Det var en mörk, hotfull struktur av svart sten, och det tycktes sjunga med en olycksbådande energi. Lila kände en rysning längs ryggraden men stod rakryggad.
Inuti slottet fann de Everbrights Hjärta inlåst i en glasskåp i mitten av tronrummet. Skuggkungen satt på en hög, mörk tron, hans ögon glödde rött.
"Så," sa han med en djup, ekande röst, "tror en liten flicka och en räv att de kan stoppa mig?"
"Jag är inte rädd för dig," sa Lila, även om hennes röst darrade något. "Stjärnan tillhör inte dig. Den hör hemma på himlen, där den kan lysa för alla."
Skuggkungen skrattade. "Om du vill ha stjärnan, måste du bevisa ditt värde. Svara på min fråga Vad är starkare än mörker men mjukare än ljus?"
Lila tänkte på den vänlighet hennes mormor hade visat henne, vänskapen Astra hade erbjudit, och hjälpen från Zephyr och floden. Sedan svarade hon, "Hopp. Hopp är starkare än mörker."
Skuggkungen frös, och hans röda ögon dämpades. "Du har rätt," sa han, hans röst var nu mjukare. "Jag försökte ta stjärnan eftersom jag trodde att det skulle ge mig makt. Men jag ser nu att sann styrka kommer från att bringa ljus till andra."
Han släppte Everbrights Hjärta från sin glassfängelse och räckte det till Lila. Så snart hon rörde vid det började det lysa igen och fyllde rummet med gyllene ljus. Skuggkungen log sorgset innan han försvann in i mörkret.
När Lila återvände till Everbright, bar hon stjärnan, klättrade upp på den högsta kullen och släppte den upp i himlen. Den sköt uppåt, blev en strålande fyr igen. Kungariket återställdes, och dess magi återvände.
Folket i Everbright jublade Lila namn, och Astra blev hennes livslånga vän. Lila hade lärt sig att mod, vänlighet och hopp kunde lysa upp även de mörkaste vägar, och hon bar den lärdomen i sitt hjärta för alltid.
Och från den dagen sken Everbrights Hjärta starkare än någonsin, en symbol för ljuset inom oss alla.
Slutet.
