Det var en gång i en liten by som låg mellan böljande kullar och en glittrande flod, en nyfiken och fantasifull flicka som hette Lily. Vid tio års ålder var Lily känd för sina vilda, kastanjefärgade lockar och sina gnistrande gröna ögon som alltid verkade leta efter nästa äventyr. Hon tillbringade sina dagar med att utforska ängarna, samla stenar vid floden och läsa varenda bok hon kunde hitta om avlägsna platser och magiska varelser.
En solig eftermiddag, medan hon promenader längs en stig hon aldrig tagit förut, snubblade Lily över en gammal, vriden ek som var olik någon hon sett tidigare. Dess grenar sträckte sig högt upp i himlen, och dess stam var så bred att det skulle krävas flera människor som höll varandras händer för att kunna omfamna den. Nyfiken närmade hon sig trädet och såg en liten dörr som var inristad i barken, knappt synlig under en snår av murgröna.
Oemotståndlig av sin nyfikenhet tryckte Lily försiktigt upp dörren. Till sin förvåning såg hon istället för att hitta trädet ihåligt eller fullt av insekter, en spiraltrappa som ledde ner i jorden. Ett mjukt ljus strålade uppifrån, och hon kunde höra det svaga ljudet av skratt och musik som svävade uppför trappen.
Med ett djupt andetag började Lily sin nedstigning. Luften blev svalare ju djupare hon gick, men det var inte obehagligt. Istället kändes det uppfriskande, som en krispig höstvind. Trappan slutade abrupt, och hon befann sig i en vidsträckt, förtrollande skog olik någon hon tidigare kände till. Träden var höga och majestätiska, deras blad glittrade i nyanser av guld och silver. Konstiga, men vackra, blommor lyste svagt från undervegetationen, och små ljus flög omkring bland grenarna ovanför.
"Hallå?" ropade Lily tveksamt.
Nästan omedelbart klev en liten varelse fram ur skuggan av en svamp som nästan var lika hög som Lily själv. Den såg ut som en kanin men stod upprätt som en människa, bar en liten väst och hade glasögon som vilade på nästippen.
"God dag!" sa kaninen glatt. "Du måste vara ny här."
"Var är jag?" frågade Lily, med ögonen vidöppna av förundran.
"Åh, du är i Viskskogen, förstås!" svarade kaninen. "Mitt namn är Tistel. Välkommen!"
Lily log tveksamt. "Jag är Lily. Jag ville inte störa, jag hittade bara dörren i den gamla ekens stam."
"Ah, ekportalen! Det har gått länge sedan en människa vandrade igenom. Kom, låt mig visa dig runt." Tistel guidade henne att följa efter.
När de gick tog Lily in platsens syn och ljudintryck i skogen. Bladen rasslade som om de viskade hemligheter. Fåglar med fjädrar i alla färger sjöng melodier som flätades samman med de prasslande bladen. Varelser som hon bara läst om féer, talande djur och varelser gjorda av skuggor och ljus rörde sig genom träden, var och en sysselsatt med sina egna aktiviteter.
De kom till en glänta där en grupp unga varelser några människoliknande, andra fantastiska var samlade runt en bubblande bäck. De skrattade och lekte, några hoppade på stenar över vattnet, andra jagade gyllene fjärilar.
"Alla, här är Lily," meddelade Tistel. "Hon besöker oss från världen ovanför."
Barnen stannade och hälsade henne varmt. En flicka med iriserande blå vingar svävade över. "Jag är Seraphina," sa hon med ett ljusande leende. "Kom och lek med oss!"
Lily kände sig lite blyg men exalterad. "Jag skulle gärna vilja," svarade hon.
I timmar lekte de lekar som Lily aldrig tidigare hade upplevt. De tävlade på ryggen av snabba rävar genom glödande tunnlar, simmade med utter i kristallklara dammar, och berättade historier som blev levande i levande illusioner framför deras ögon.
När dagen förflöt insåg Lily att hon inte haft någon aning om hur hon skulle ta sig hem. Hon närmade sig Tistel, som betade på ett klöver.
"Tistel, jag har haft en så underbar tid, men jag borde nog återvända. Mina föräldrar kommer att bli oroliga."
Tistels nos darrade. "Åh nej, ekportalen stänger vid solnedgången. Och solnedgången här är inte riktigt densamma som i din värld."
"Vad menar du?" frågade Lily, hennes hjärta började slå snabbare.
"Cyklerna här är... olika. Tiden flyter unikt i Viskskogen. Men oroa dig inte! Portalen kommer att öppnas igen. Du behöver bara vänta."
"Vänta? Hur länge?"
"Nåväl, det är svårt att säga," erkände Tistel. "Men under tiden kan du stanna hos oss!"
Känslor av ångest och spänning blandades i Lily, men hon bestämde sig för att göra det bästa av sin situation. Hon hade trots allt alltid drömt om sådana äventyr.
Under de kommande dagarna eller vad hon antog var dagar började Lily anpassa sig till livet i Viskskogen. Hon lärde sig att skogen gav allt de behövde. Frukterna från träden var mer läckra än något hon någonsin smakat, och kristallklara källor erbjöd vatten som både uppfriskade hennes ande och släckte hennes törst.
Men hon märkte också att inte allt var perfekt. En morgon vaknade hon och fann skogen insvept i en tung dimma. Det vanliga glada krafset var ersatt med tysta viskningar, och varelserna verkade oroliga.
"Vad händer?" frågade Lily Seraphina.
"Det är Skugglikarna," viskade Seraphina tillbaka. "Det är varelser som får sin näring av rädsla och förvirring. De orsakar dimman för att få alla att känna sig förlorade."
"Kan vi inte göra något åt det?" frågade Lily.
"Vi har försökt, men de kommer alltid tillbaka. Det har varit så här så länge någon kan minnas," suckade Seraphina.
Bestämd att hjälpa sina nya vänner samlade Lily alla i gläntan. "Kanske om vi arbetar tillsammans kan vi hitta ett sätt att hindra Skugglikarna från att sprida dimman."
Tistel skakade på huvudet. "Men hur? De är skuggor de glider genom vårt grepp och försvinner när de konfronteras."
Lily tänkte en stund. "Vad om vi istället för att försöka slåss mot dem, försöker förstå dem?"
Skapelserna utbytte tvivlande blickar.
"Lita på mig," insisterade Lily. "I min värld behöver ibland mobbare bara någon som talar med dem."
Motvilligt gick gruppen med på förslaget. De vågade sig ut i dimman och ropade försiktigt till Skugglikarna. Först var det inget svar. Sedan började svaga former att träda fram dimiga figurer med glödande ögon.
"Varför sprider ni dimman?" frågade Lily mjukt.
En Skugglik flöt fram. "Vi är skuggor det är vår natur att dölja och förvirra," viskade det.
"Men varför?" pressade Lily. "Finns det något ni vill eller behöver?"
Skugglikarna mumlade bland sig själva. Till slut talade en. "Vi är bortglömda fragment, kvarvarande minnen och drömmar. Vi har ingen plats, inget hem. Dimman är vårt enda tillflykt."
Lilys hjärta kändes tungt för dem. "Vad om vi hittar ett hem åt er? En plats där ni kan höra hemma utan att orsaka skada?"
"Kan det finnas en sådan plats?" frågade Skuggliken, dess ögon fladdrade med en glimt av hopp.
Lily vände sig till Tistel och de andra. "Finns det en del av skogen som är obebodd, där de kan bosätta sig?"
Tistel funderade. "Nåväl, det finns dalen bortom Silvertopparna. Den är tom eftersom den alltid är i skymning, vilket passar Skugglikarnas natur."
"Då är den perfekt!" utropade Lily. "Vi kan hjälpa er att komma dit."
Skugglikarna övervägde erbjudandet. "Om ni skulle hjälpa oss skulle vi inte längre behöva sprida dimman."
Och så guidade Lily och hennes vänner Skugglikarna genom skogen. Resan var inte lätt de fick navigera genom snåriga vinrankor, korsa en flod med flyttande stenar, och lösa gåtor som ställdes av de gamla väktarna i skogens passager.
Vid ett tillfälle nådde de en djup klyfta utan uppenbar väg över. Skugglikarna svävade osäkert.
"Hur kommer vi över?" undrade Seraphina högt.
Lily observerade omgivningarna och märkte att frön svävade mjukt ner från träden, bärda av vinden över klyftan. En idé föddes.
"Vad om vi använder fröna?" föreslog hon. "Kanske kan de bära oss också."
Tistel skakade på huvudet. "Vi är för tunga för fröna."
"Inte om vi gör något av dem," invände Lily. "Hjälp mig att samla så många som möjligt!"
De samlade högar av frön och, med hjälp av vinrankor och kvistar, började Lily väva dem till en stor matta. De andra hängde på och hjälpte henne att skapa det som blev en provisorisk glidare.
"Håll i er ordentligt, allihop!" instruerade Lily när de alla klättrade på.
Med ett hopp av tro kastade de glidaren över klyftan. Fröna fångade uppvindarna och de seglade smidigt till andra sidan bland jubel och skratt.
Slutligen anlände de till dalen bortom Silvertopparna. Det var en fridfull plats badad i ständig skymning, med mjuka nyanser av orange och lila som målade himlen.
"Det är vackert," viskade en Skugglik.
"Detta kan vara ert hem," sa Lily varmt.
Skugglikarna bugade sig tacksamt. "Du har gett oss en stor gåva. Vi kommer att minnas din vänlighet."
Med Skugglikarna etablerade, lättade dimman från Viskskogen, och harmoni återställdes. Skapelserna jublade, och en stor fest hölls till Lilys ära. Sånger sjöngs och danser framfördes under den glittrande stjärnhimlen och bioluminescerande blad.
När festligheterna avtog närmade sig den gamla ugglasagda Lily. "Du har gjort mycket för vår värld," hootade han mjukt. "Men jag känner att ditt hjärta längtar efter ditt eget hem."
Lily nickade. "Jag saknar min familj. De måste vara oroliga för mig."
Ugglasagda knackade tankfullt på sin stav. "Portalen kommer att öppna sig igen vid gryningen. Om du vill återvända måste du ge dig av snart."
Även om hon var ledsen över att säga adjö visste Lily att hon var tvungen att gå. Hennes vänner följde med henne tillbaka till foten av trappen som ledde upp till den gamla ekens stam.
"Kommer jag någonsin att se er igen?" frågade hon, tårar vällde upp i ögonen.
"Kom ihåg," sa Seraphina, "Viskskogen är alltid här för dem som tror på dess magi. Du hittade vägen hit en gång kanske kommer du att göra det igen."
Tistel gav henne en liten ek med intrikata mönster skurna i. "Ha detta med dig. Det kommer att påminna dig om oss och kan hjälpa dig att hitta tillbaka en dag."
"Tack," viskade Lily och kramade var och en av sina vänner.
Hon klättrade uppför trappen, och när hon kom ut genom eken dörr började de första strålarna av gryningen bryta över horisonten. Den bekanta doften av hennes värld fyllde hennes sinnen. Hon vände sig för att se tillbaka på trädet, men dörren hade försvunnit, och lämnade bara grov bark och murgröna.
Hon rusade hem, där hon fann sina föräldrar oroliga och uppjagade.
"Var har du varit?" grät hennes mor och kramade henne hårt.
"Jag... gick vilse när jag utforskade," svarade Lily, och bestämde sig för att hålla Viskskogen som sin speciella hemlighet för nu.
När dagar blev till veckor tänkte Lily ofta på sina vänner och de otroliga äventyr de delade. Hon kände sig mer självsäker, kreativ och medkännande. Hon startade en trädgård för att locka fjärilar, delade historier med andra barn och letade efter sätt att hjälpa dem omkring sig, precis som hon hade hjälpt Skugglikarna.
En kväll, när hon satt under stjärnorna, höll hon den skurna ek som Tistel gett henne. Den glittrade svagt i hennes hand.
"Jag kommer att se er igen," viskade hon.
En mjuk bris rasslade bladen ovanför, och för ett ögonblick trodde hon att hon hörde det avlägsna ljudet av skratt och musik från en plats som inte låg så långt borta.
Lily log, och visste att även om Viskskogen kanske var dold för ögat, så var den aldrig långt från hennes hjärta.
Slutet
