Det var en gång en tyst by omgiven av höga, viskande träd, där en liten flicka vid namn Sophie bodde. Sophie var sex år gammal, med klara blå ögon och gyllene lockar som hoppade när hon sprang. Hon älskade att utforska världen omkring sig, men framför allt älskade hon berättelser om magi. Hon satt vid eldstaden medan hennes mormor berättade sagor om avlägsna länder, förtrollade skogar och magiska varelser som väntade på att bli upptäckta.
En dag, när Sophie lekte vid byns kant, fick hon syn på något ovanligt i fjärran. Där, gömd bakom ett träd, fanns en liten dörr. Den var inte större än Sophies ryggsäck, och den glittrade svagt i solskenet som om den var gjord av guld. Nyfiken gick Sophie fram och knäböjde framför dörren.
Det var konstigt. Hon hade lekt vid det här trädet många gånger förut, men hon hade aldrig lagt märke till dörren. Hennes hjärta bultade av förväntan. Det här måste vara början på ett äventyr, precis som i hennes mormors berättelser!
Utan att tveka tog Sophie tag i handtaget och tryckte försiktigt. Dörren knarrade när den öppnades, och avslöjade en lysande stig som ledde djupt in i skogen. Träden bakom dörren var högre och storslagnare än några hon någonsin hade sett. Deras löv glittrade, och luften luktade sött som honung och blommor.
Sophie tog ett djupt andetag och gick igenom dörren.
På andra sidan stod Sophie i den mest magiska plats hon någonsin sett. Skogen var levande med färg och ljus. Träden hade gyllene löv som glittrade som stjärnor, och blommorna lyste i varje nyans av regnbågen. Små lysande fjärilar flög genom luften, och det mjuka hummandet av musik verkade komma från något djupt inom träden.
&ldquoWow...&rdquo viskade Sophie, hennes ögon stora av förundran. &ldquoDen här platsen är magisk!&rdquo
Precis när hon skulle ta ett steg längre avbröt en liten röst hennes tankar. &ldquoHej, unga äventyrare.&rdquo
Sophie snurrade runt och blev förvånad över att se en liten varelse sväva i luften. Det var en fe, inte större än Sophies hand. Fén hade delikata vingar som glittrade som diamanter, och hennes hår skimrade som silver.
&ldquoVem är du?&rdquo frågade Sophie, hennes spänning bubblande över.
&ldquoJag är Lila, väktaren av den Förtrollade Skogen,&rdquo sa fén med ett vänligt leende. &ldquoOch du, Sophie, har valts för ett mycket viktigt uppdrag.&rdquo
&ldquoJag? Vald?&rdquo Sophies hjärta bultade av spänning.
Lila nickade. &ldquoJa, du har ett snällt hjärta, och det är precis vad vi behöver. Du ser, magin i skogen bleknar. Skogens Hjärta, en magisk kristall som håller allt levande och vackert, har förlorat sitt ljus. Utan det kommer skogen att vissna, och all dess magi kommer att gå förlorad.&rdquo
Sophie utbrast. &ldquoDet låter fruktansvärt! Vad kan jag göra för att hjälpa?&rdquo
&ldquoDu måste hitta de Tre Förtrollade Stenarna,&rdquo förklarade Lila. &ldquoDessa stenar, en röd, en blå och en grön, är dolda djupt inne i skogen. Endast när de har placerats tillbaka i Skogens Hjärta kommer magin att återställas.&rdquo
Sophie kände en våg av beslutsamhet. Det här var precis som de berättelser hennes mormor berättade, och nu var hon hjälten i sin egen saga! &ldquoJag ska hitta stenarna,&rdquo sa hon självsäkert. &ldquoVar ska jag börja?&rdquo
&ldquoDen första stenen, den röda, är gömd i Ekonares Grotta,&rdquo sa Lila. &ldquoMen akta dig, grottan vaktas av en varelse känd som Skuggmonstret. Du kommer behöva vara modig.&rdquo
Sophie nickade. &ldquoJag är redo.&rdquo
Med Lila som vägledare begav sig Sophie ut på sitt magiska uppdrag. När de gick djupare in i skogen blev träden högre, och ljuset dämpades, vilket kastade långa skuggor på marken. Sophies hjärta bultade, men hon var besluten att vara modig. Efter en lång promenad kom de fram till ingången till Ekonares Grotta. Det var en mörk, smal tunnel som försvann in i sidan av en kulle.
&ldquoSkuggmonstret sover inne,&rdquo viskade Lila. &ldquoVi måste vara mycket tysta.&rdquo
Sophie smög in i grottan, med en liten lykta som Lila hade gett henne. Grottan var kall och fuktig, och deras steg ekade mot stenväggarna. När de gick djupare in i grottan såg de något som glödde i fjärran. Där, sittande på ett pedestal, var den röda förtrollade stenen. Den glödde som eld och kastade ett varmt ljus i mörkret.
&ldquoDär är den!&rdquo viskade Sophie exalterat.
Men just när hon steg fram för att ta stenen, ekade ett lågt morrande genom grottan. Sophie frös. Ur skuggorna kom en stor varelse fram. Den hade glödande röda ögon och vassa klor, och dess kropp verkade vara gjord av skuggor.
&ldquoSkuggmonstret!&rdquo gasade Lila.
Sophies hjärta bultade i bröstet, men hon tog ett djupt andetag och mindes sin mormors berättelser. I sagorna stod hjältarna alltid inför fara, men de gav aldrig upp. &ldquoJag måste vara modig,&rdquo viskade Sophie till sig själv.
Skuggmonstret morrade och kastade sig mot dem, men Sophie stod sitt kast. &ldquoStanna!&rdquo ropade hon.
Till sin förvåning tveka Skuggmonstret, dess glödande ögon smalnades när det studerade henne.
&ldquoJag är inte här för att skada dig,&rdquo sa Sophie med stadig röst. &ldquoJag är här för att rädda skogen och återställa dess magi.&rdquo
Under en stund var varelsen stilla. Sedan, långsamt, backade den in i skuggorna och försvann ur sikte.
Lila fladdrade med sina vingar av förvåning. &ldquoDu gjorde det, Sophie! Du var modig, och nu är stenen din!&rdquo
Sophie log när hon försiktigt plockade upp den röda stenen. Den var varm vid beröring, och hon kunde känna magin pulsera genom den.
Med den första stenen säkert i handen fortsatte Sophie och Lila sin resa. Nästa mål var Kristallfallen, där den blå förtrollade stenen var gömd. Vattenfallet var bedårande, med vatten som forsade ner från stora höjder och gnistrade i solskenet som diamanter.
&ldquoDen blå stenen är gömd bakom vattenfallet,&rdquo förklarade Lila. &ldquoMen det finns en utmaning du måste möta.&rdquo
När de närmade sig vattenfallet hördes en röst i luften. &ldquoFör att hitta den blå stenen måste du lösa min gåta.&rdquo
Sophie såg sig omkring men kunde inte se någon. &ldquoVem är där?&rdquo frågade hon.
&ldquoJag är Anden av Kristallfallen,&rdquo svarade rösten. &ldquoEndast de som är kloka får passera.&rdquo
Sophie tog ett djupt andetag. &ldquoJag är redo.&rdquo
Rösten talade. &ldquoJag rinner alltid, men jag går aldrig. Jag har en säng, men jag sover aldrig. Vad är jag?&rdquo
Sophie rynkade pannan och tänkte hårt. Rinna men inte gå? En säng men ingen sömn? Då slog det henne. &ldquoEn flod!&rdquo utbrast hon. &ldquoDu pratar om en flod!&rdquo
Rösten skrattade. &ldquoBra gjort, unga vän. Du får passera.&rdquo
Vattenfallet glittrade, och en dold dörr dök upp bakom det forsande vattnet. Inuti fann Sophie den blå förtrollade stenen, som glödde som havet en solig dag.
&ldquoVi är nästan framme!&rdquo hejade Lila. &ldquoBara en sten kvar!&rdquo
Den sista stenen, den gröna, var gömd i Viskningarnas Trädgård, en magisk trädgård fylld med talande växter och förtrollade varelser. När de kom in i trädgården kunde Sophie höra växterna viska till varandra, deras löv rasslade med hemligheter.
&ldquoDen gröna stenen är gömd bland växterna,&rdquo sa Lila. &ldquoMen var försiktig. Vissa av växterna kan försöka lura dig.&rdquo
Sophie gick försiktigt genom trädgården och lyssnade på växternas viskningar. Några mumlade nonsens, men andra gav användbara ledtrådar. Slutligen fann hon en stor, vacker blomma med ljusgröna kronblad, och i mitten av blomman låg den gröna förtrollade stenen.
&ldquoDu gjorde det, Sophie!&rdquo hejade Lila. &ldquoDu har hittat alla tre stenarna!&rdquo
Med alla tre förtrollade stenar i handen skyndade sig Sophie och Lila tillbaka till skogens hjärta, där Skogens Hjärta, ett stort, gammalt träd, stod. Trädets grenar var höga och starka, men dess löv var tråkiga och bleknande.
&ldquoSkogens Hjärta dör,&rdquo sa Lila sorgset. &ldquoMen med de tre stenarna kan vi återställa dess magi.&rdquo
Sophie placerade försiktigt de röda, blå och gröna stenarna i håligheten i trädet. Så snart hon gjorde det, brast ett fantastisk ljus ut från trädet, som spred sig över hela skogen. Träden glödde med nytt liv, blommorna blommade starkare än någonsin, och luften fylldes med ljudet av musik och skratt.
&ldquoMagin är återställd!&rdquo hejade Lila. &ldquoDu gjorde det, Sophie!&rdquo
Sophie strålade av stolthet. Hon hade gett sig ut på ett magiskt äventyr, stött på utmaningar och räddat skogen. &ldquoJag kunde inte ha gjort det utan dig, Lila,&rdquo sa Sophie.
När solen började gå ner visste Sophie att det var dags att återvända hem. Hon sade adjö till Lila och lovade att besöka den Förtrollade Skogen igen någon dag. När hon steg tillbaka genom den lilla dörren fann hon sig stående vid kanten av sin by, med skogen som mjukt glödde bakom henne.
Sophie log när hon gick hemåt. Hon hade upptäckt magin i skogen, men viktigast av allt, hon hade upptäckt magin inom sig själv modets, vänlighetens och att tro på det omöjliga magi.
Och så återvände Sophie hem, hennes hjärta fyllt med under och magi, och visste att världen var full av äventyr som bara väntade på att upptäckas.
Slutet.
